Det finns platser som griper tag i magen på ett särskilt fint sätt. För mig framkallar Vättern en speciell stämning, oavsett årstid.
Allra bäst är att sitta i en båt, gärna alldeles tyst. Då kan känslan bli nära nog övermäktig. Den sköljer över och nästlar sig in i kroppen. Suger tag så att det kan bli svårt att andas för en stund.
Jag vet inte riktigt varför.
Kanske är det för att jag seglat sedan jag föddes. För att jag saknar barn-domen då jag och min bästa vän hoppade mellan båtarna och drack citronfanta varje midsommarhelg. För att jag tror mig kunna känna den speciella doften från när mamma kokade potatis i det lilla köket i båten och för att till och med pressad burkskinka smakade så bra till.
För att jag älskar det speciella i att vara mitt ute på vattnet och inte se land åt något håll. Höra måsarna skräna och stagen slå i masten. För att jag sover så gott i båten.
Eller för att jag förnimmer tryggheten när pappa stod vid rodret. Då var jag aldrig rädd, vilken sida Vättern än valde att visa.
Det händer ofta att jag står på en brygga, kikar ut över glittret och känner hur pappa tar mig i handen. Vi har samma känsla, samma längtan. Vi satte aldrig muntliga ord på den. Det var alltid mera som en tyst och självklar förståelse.
Jag saknar pappa så mycket att ord inte räcker. Därför är det skönt när han står bredvid en stund intill vågskvalpet.
Vättern är min plats. Där kan jag längta, skriva, vila, lyssna, segla. Hållas i handen. Bara vara.
Crawla. Paddla på en bräda. Lära ut armtag och bentag till en liten 4-åring. Duka långbord på en brygga och ha fest med vänner.
Var jag än befinner mig i världen längtar jag till den kalla, klara sjön. Känslan som tar andan ur mig är nog stolthet. Blandad med tryggheten som kommer av en hemtam plats.
Det doftar gott. Låter som det ska. Ser ut som det brukar.
Det är helt enkelt väldigt, väldigt skönt.