Att Erik Fichtelius tv-serie om Göran Persson blev underhållande bekräftas av höga tittarsiffror. Men gav den en bra bild av den förre statsministern?
Själv lämnade jag tv-tittandet ganska undrande: har Göran Persson verkligen varit så totalt självcentrerad, kontaktlös och rentav ondsint som han framstod här?
Erik Fichtelius är framförallt känd för att han under årtionden predikat att god journalistik är konsekvensneutral, det vill säga journalisten ska fullständigt strunta i vilka följder det kan bli av det han berättar.
Detta är föreställningen om journalisten som en blankputsad spegel som registrerar och förmedlar utan att själv ett enda ögonblick engagera sig i det han berättar om. Jag tror att detta är en mycket tvivelaktig teori. Det är en ideologi för journalistiskt självbedrägeri. Och aldrig blir dess omöjlighet tydligare än när det journalistiska uppdraget är att porträttera en annan människa.
Det är möjligt att Erik Fichtelius under arbetets gång kommit att tycka allt sämre om Göran Persson. Men ingenting tyder på att han någonsin erkänt detta ens för sig själv. Det porträtt han förmedlar är emellertid av en mycket osympatisk person.
Det hade varit bättre om han vågat erkänna sina känslor. Då skulle han också - professionell som han är - ha bemödat sig mera om att ta fram sådant som kunde ge tittarna en mera positivt bild av Göran Persson.
Nu har han sin ideologiska övertygelse trogen intalat sig att han överhuvudtaget inte har någon egen åsikt om den man han talat med i hundra timmar. Därför har han med gott samvete kunnat plocka ut sådant ur intervjuerna som han vet är mest kittlande. Men ger de verkligen en rättvis bild?
Jag har läst alla de hittills utkomna delarna av Tage Erlanders dagböcker. Jag vet att det ur dem är möjligt att plocka fram en bild av en extremt otrevlig person, fylld av självmedlidande och förakt för nästan alla de människor som han måste samarbeta med eller som är hans politiska motståndare.
Men skulle detta ha varit en rättvis bild av Tage Erlander? Naturligtvis inte, även om den skulle kunna utgöra en nyttig motvikt mot den helgonlegend som kommit att omge vår längste statsminister.
Erik Fichtelius bild av Göran Persson råkar sammanfalla med den bild av den socialdemokratiske partiledaren som vuxit fram på senare år och som till slut ledde till hans fall. Risken är därför stor att den blir den bestående bilden av honom.
Det vore inte bra. För Göran Persson är naturligtvis mer än den uppblåsta mallgroda som framtonade i tv-serien.
Samtidigt tror jag var och en måste medge att det är mycket svårt att ge ett mera nyanserat porträtt av partiordföranden. För trots att han i över ett decennium dominerat svensk politik har han förblivit märkvärdigt anonym. Till detta har bidragit att åsikter som han vid ett tillfälle lanserat som själva kärnan i sin övertygelse så småningom tillåtits att tona bort när opinionen inte verkat mottaglig för dem.
Det gäller på flera områden, men den allra tydligaste påminnelsen fick vi i ett av Fichtelius tv-program där Persson med enorm stolthet talar om hur han totalt förändrat den svenska hållningen till Israel. Efter Olof Palmes och Sten Anderssons kramande av palestinierna och deras ledare Yasser Arafat, kom Persson med det nya budskapet att svensk omsorg framförallt måste gälla det judiska folket med dess fruktansvärda erfarenheter under nazisttiden.
Det budskapet imponerade på många och retade många. Men vad fanns kvar av det när Göran Persson avgick?
Ernst Klein
Politisk krönikör