Avhysning skickar nya signaler

Är det rätt att avhysa tiggarna som sover under Tullbron? Av läsarreaktionerna efter Correns artikel i onsdags att döma så tycker många Linköpingsbor att det är hög tid att köra bort dem.

Foto:

KRÖNIKA2015-03-27 08:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Linköpings politiker våndas över frågan och jag förstår dem. Det finns argument för avhysning, ju mer permanent deras boplats blir desto tydligare blir problemen med ökad nedskräpning och usla sanitära förhållanden. Kanske är det bäst att sätta stopp i tid.

Men samtidigt måste man tänka ett steg till: Vad händer om man avhyser tiggarna utan att erbjuda något annat boendealternativ? Om man tror att de kommer att åka hem så har man inte förstått deras drivkrafter, de är beredda att utstå mycket för att komma hem med lite pengar. De flesta kommer att stanna kvar och leta sig fram till andra sovplatser. Och när de sover i Trädgårdsföreningen, vad ska kommunen göra då? En avhysning till? Och en till?

Det största problemet med en avhysning är det underliggande budskapet. Linköpingspolitikernas satsning på härbärgen och mötesplatser för tiggare har hittills sänt en tydlig signal till Linköpingsborna: Man behöver inte tycka om tiggarna, men i den här staden bemöter vi dem på ett mänskligt sätt. Det gör att vi har förskonats från hatbrott mot tiggare, i Linköping har ingen attackerat dem med järnrör, ingen har tänt eld på deras nattläger.

En avhysning kommer att skicka helt andra signaler. Nu ska tiggarna bort, vi vill inte ha dem. Risken är stor för att kommunen kommer få hjälp av Linköpingsbor som med förtjusning rycker in och avhyser tiggare med sina egna metoder, gärna när de är på fyllan. Jag vet vilken avsky det finns mot tiggare i den här staden, jag har haft många av hatarna i luren under de senaste åren.

Naturligtvis är det ingen som frågar tiggarna vad de tycker. I den här debatten är de reducerade till ett sanitärt problem, människor som vi beslutar över utan att ens bemöda oss att prata med dem.

Det är de tyvärr vana vid. Många av tiggarna är rumänska romer och deras liv kantas ofta av godtyckliga vräkningar, det är en del av deras utsatthet, deras förbannelse. Om man inte har råd att köpa eller hyra en bostad så ordnar man en tillfällig bosättning någonstans, och med plågsam regelbundenhet blir man därefter vräkt av markägare och myndigheter. I Rumänien lever många romska familjer i ständig oro för att bli ställda på bar backe, och problemet är så stort att hjälporganisationen Hjärta till Hjärta prioriterar arbetet med att skapa trygga boendeförhållanden för dem.

Innan Linköpingspolitikerna beslutar sig för att börja avhysa romer så bör de också kasta en blick i historiens backspegel: Man behöver bara backa till mitten av 1900-talet för att det ska bli obehagligt. Då jagade svenska myndigheter ”zigenarna” från stad till stad med lösdriverilagen som vapen. Genom att ständigt avhysa dem förstärkte man deras utanförskap och fördjupade konflikten med de etniska svenskarna.

Läs mer om