Barnen tittar blygt på de svenska journalisterna som plötsligt dykt upp mitt i maten. Deras dagis drivs av 53-åriga Florence Tshabalala och bjuder inte på någon lyx; två plåtskjul, ett enkelt kök och några leksaker. Men Florence och de tre anställda kvinnorna har en pedagogisk ambition och sjunger och räknar med dem.
Florence ses som ett föredöme av många. Hon är en svart kvinna i ett fattigt område som tröttnat på att gå arbetslös och startat ett eget företag. Men det är inte lätt. Föräldrarna har barnen på hennes dagis för att kunna jobba, men deras löner är så låga att det nästan inte blir någonting kvar när de betalat bussbiljetten till jobbet och dagisavgiften på drygt hundra kronor i månaden.
– Många föräldrar kan inte betala avgiften, och det gör att mitt företag går rätt dåligt, säger Florence lite uppgivet när jag intervjuar henne i den slösande novembersolen ute på gården.
Sydafrika präglas fortfarande av apartheidpolitikens djupa orättvisor och de svartas medellön är bara 25 procent av den vita befolkningens. Under många år har politiker, ekonomer och biståndsgivare sett näringslivsutveckling som den viktigaste vägen för att utplåna fattigdomen. Genom att stödja småföretagande och större näringslivssatsningar ska man få människor i arbete, och deras förbättrade ekonomi ska då sippra ner även till de allra fattigaste.
Men i en kåkstad med en halv miljon fattiga människor kolliderar de ekonomiska teorierna med en hård verklighet. Utvärderingar vittnar om att köpkraften är så låg att de lokala företagssatsningarna har svårt att lyfta. I ett område där många vuxit upp med undernäring och dålig utbildning, där 30 procent av befolkningen är HIV-positiv och många har fullt upp med att stötta sjuka och funktionshindrade anhöriga, är det långt ifrån alla som klarar av att driva egna företag.
I stället är det en annan åtgärd som har betytt mest för att lindra den värsta fattigdomen i Sydafrika, och flera andra länder: Införandet av barnbidrag. Rapporter från bland annat UNICEF berättar vad som händer när människor inte längre är fullt upptagna med att varje dag försöka få lite mat på bordet: Undernäringen hos barn minskar, hälsan och skolresultaten förbättras. Kvinnor gynnas mest av barnbidrag, vilket är bra eftersom många studier visar att de drabbas hårdast av fattigdom
Kritikernas invändning att bidrag gör människor passiva har kommit på skam. Tvärtom, det är när den förlamande fattigdomen försvinner som människor orkar ta initiativ och vågar pröva något nytt.
För oss i Sverige, som har haft barnbidrag sedan 1948, är det svårt att förstå att bidragen är kontroversiella och att man förvånas över den nytta de gör. Men resultaten av införandet av barnbidrag i Sydafrika och Brasilien är så positiva att de påverkat hela debatten kring fattigdomsbekämpning. Näringslivsutveckling har fortfarande en central roll, men nu har allt fler biståndsgivare, däribland Svenska Kyrkan, börjat arbeta aktivt för att förmå mottagarländernas regeringar att även införa sociala trygghetssystem.
Johan Sievers är reporter på Corren och skriver krönikor varannan fredag. Han nås på 013-280234 eller johan.sievers@corren.se