Jag öppnade kuvertet och tog försiktigt ut papperen, först kunde jag inte läsa vad det stod, trots att det var skrivet på arabiska. Det tog tid innan jag kunde samla mig och förstå att de var i mina händer nu.
Med tiden försvinner nästan allt från hemlandet – likt en handfull sand en blåsig dag. Papperen blev då beviset inför mig själv att allt som hänt har hänt på riktigt, jobb, kurser, studier, tid som jag lagt på att läsa och utvecklas på jobbet var sant. Frågan som jag fått i Sverige – om vad jag ska bli – kändes konstig just nu. Det är ju jag som har varit där, jag som har blivit något, jag som var färdig med studier och hade ett jobb, då målet var uppnått och livet var fint.
Vad har jag jobbat med, och vilken utbildning har jag är vanliga frågor som jag och många andra nyanlända får när vi träffar nya människor. Att höra att min utbildning behövs på arbetsmarknaden och att jag har en stor chans att få jobb, är gott att höra.
Hur svårt är det när man är van att jobba och att tjäna sina egna pengar att inte ha rutiner varje dag. Rutiner som många andra tröttnar på, men som vi längtar efter att få tillbaka. När man är långt bort från arbetsmarknaden och satt tillbaka i skolbänken.
Utan jobb kände jag mig som bunden i en stol på en löparbana. Jag visste från början att det skulle ta tid att lyckas och vägen var inte lätt. Det som gjorde det svårare var att jag inte hade tillräckligt bra språk, mina betyg var inte med mig, sist men inte minst var det stora skillnader i kultur och arbetsmiljö.
Men det gick, steg för steg, från en praktikplats till ett riktigt jobb. För mig var det var som att ta ett steg till månen, ett steg mot stabilitet, att återställa förtroendet, att ta ansvar för mig själv, att vara förebild för våra barn så att de ser att deras föräldrar kan och vill gå vidare i livet.
Trots att jag lyckades att få ett jobb, fattas något viktigt för mig – att jag inte kunde bekräfta min studie- och yrkeserfarenhet. Det jag kunde blev till en svag berättelse som jag bara kunde höra själv.
Om de papperena nu inte gör någon skillnad i mitt arbetsliv så gör de stor skillnad för mig själv. Jag har ett bevis som bekräftar min studie- och yrkeserfarenhet.
Jag jobbar nu med helt andra saker än vad jag jobbade med i hemlandet, men jag är inte heller samma person som jag var i Syrien. Allt förändras, även jag själv, och frågor som berör mig är inte längre desamma.
Att vara flykting är inte bara att lämna sitt land och ge sig i väg till ett annat. Det är något som man bara orkar göra en gång i hela sitt liv.
En förändring som inte alla tål, att gå tillbaka till den första rutan och börja om med allt, från språket till att bygga upp sin historia, skapa nätverk, referenser och erfarenheter i det nya hemlandet. Men det är också en chans att upptäcka nya sidor i livet, nya möjligheter som man inte skulle testa om livet alltid var på samma nivå.
Reem Alhaddad kom till Sverige som flykting hösten 2013. Hon bor i Västervik och arbetar som integrationsassistent.