Det är några decennier sedan vi gjorde valet. Marknaden släpptes loss på bekostnad av staten, allt i det vällovliga syftet att sätta kreativ sprutt på arbetskraften. Det gick inget vidare. Med facit i hand hamnade vi i marknadskoncentration, större ojämlikhet och försvagad arbetskraft.
Jag är egentligen ekonomiskt lågbegåvad – när det pratas pengar går det i regel in genom det ena örat och ut genom det andra – men ibland känner jag att jag är skyldig att läsa på. Resonemanget ovan kommer från nysläppta rapporten "Rewriting the rules of the American economy", skriven av Joseph Stiglitz – före detta världsbankschef och vinnare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne. En lång analys där jag verkligen inte hajar allt (och som främst handlar om det amerikanska samhället), men grundtesen är just att ojämlikheten vi i västvärlden hamnat i är ett aktivt val. Och att vi både kan och bör välja om, eftersom valet gett oss ett ekonomiskt system som bara uppmanar till kortsiktighet, vilket lett till en spiral av rikare rikisar och fattigare fattiga.
Stiglitz lösningar är flera. Dels i Sverige okontroversiella grejer som satsningar på full sysselsättning, tillgång till sjukvård och barnomsorg och hyfsade lägstalöner. Men också den mer omskakande slutsatsen att marknadsmakten blivit alldeles för koncentrerad och måste brytas.
Och det är här bankerna kommer in i bilden ...
Stiglitz hävdar bestämt att enda vägen ut är att stoppa det gränslösa skydd våra banker åtnjuter. De ges enligt honom "perversa incitament" att ta en massa kortsiktiga risker och ägna sig åt kvartalskapitalism eftersom de räddas av staten varje gång de misslyckas. Precis som i Sverige.
Stiglitz är verkligen inte den första som påpekar hur kortsiktighet och orimliga vinstmål driver hanteringen av våra pengar.
I veckan har jag också gett mig i kast med nysläppta boken "Sammansvärjningen" av prisbelönta SvD-journalisten Joel Dahlberg. Undertiteln är tydlig – "Så luras 5 miljoner svenska fondsparare" – och boken handlar just om hur bankväsendet blivit en korrupt bransch full av cynism, falsk marknadsföring och lurendrejeri.
Vi sparar alltmer i fonder, både som vanligt sparande och i form av premiepensioner och annat. Men de dyra "aktivt förvaltade" fonder som bankerna alltid rekommenderar är ofta värdelösa. Ibland är de inte alls förvaltade över huvud taget, vilket ju är rent bedrägeri. Mycket sällan ger de mer avkastning än de betydligt billigare, oförvaltade, så kallade indexfonderna. Ändå förmås vi kunder betala över 20 miljarder kronor årligen till våra fyra storbanker bara i avgifter. Banker som till synes föraktar sina kunder samtidigt som de öser pengar över ägare och direktörer. Direktörer som håller varandra om ryggen i en sedeldoftande sammansvärjning eftersom det skulle innebära miljardförluster om någon sa som det var.
När jag läser den fjärde "titta vad mycket skattepengar vi lägger på flyktingarna som skulle kunna gå till våra äldre"-posten i mitt Facebookflöde bara denna vecka, är det bankerna jag tänker på. Att så många verkar tycka att det är värre att vi betalar båtflyktingarnas sovsalar än att vi bekostar bankdirektörernas lyxvåningar. Märkligt.