Det mesta av det som lades Mona Sahlin till last när hon förra gången försökte bli socialdemokratisk partiordförande var rena struntsaker. Hennes oskickliga hanterande av medierna skapade däremot intrycket att hon gjort sig skyldig till mycket allvarliga ekonomiska förseelser.
I sin panik betalade hon tillbaka pengar för bilhyror som hon till att börja med låtit staten betala och skapade därmed intrycket att hon försökt lura av skattebetalarna pengar för sådant som hon bort betala privat. En senare utredning visade att hon hade all rätt att låta staten betala för sig.
Hennes oförmåga att agera rationellt under pressen av ett mediedrev var dock i sig ett starkt argument mot hennes kandidatur. Om hon inte klarade att hantera denna privata mini-kris hur skulle hon då klara en verklig kris som hon som statsminister kunde ha hamnat i?
Förhoppningsvis lärde hon sig dock någonting av det hon upplevde under de traumatiska dagarna hösten 1995 och det som hände då bör inte i dag vara något argument emot henne.
Allvarligare var på sitt sätt något som nästan inte alls diskuterades den gången, nämligen hennes dramatiskt dåliga ekonomi några år tidigare. Hon fick då bland annat sitt privata betalningskort indraget sedan hon låtit skulden där växa och underlåtit att betala. Rimligtvis skulle det mycket till innan kreditkortsföretaget beslöt sig för att dra in kortet för socialdemokraternas partisekreterare.
Jag skrev om detta i Corren och krävde att hon skulle redovisa sina problem offentligt för att kunna återvinna sitt förtroende hos allmänheten. Hennes enda reaktion blev emellertid ett vredesutbrott mot mig. "Snusk", skrev hon i sin bok "Med mina ord". Fortfarande är det obegripligt hur hon och hennes man med höga inkomster och utan kända dyrbara vanor lyckades få så tilltrasslade affärer.
Nu tycks ekonomin emellertid sedan länge vara i ordning och också denna invändning mot hennes kandidatur är rimligtvis preskriberad.
Om man bortser från affärerna hade Mona Sahlin modell 1995 varit ett utmärkt ordförandeval för socialdemokraterna. Jag är inte riktigt lika säker på att modell 2007 är lika bra.
1995 var Mona Sahlin ett kontroversiellt namn inom sitt parti därför att hon modigt tagit ställning för ett antal i partiet impopulära förslag. Detta stämplade henne som "höger" ansåg många.
Sedan dess är hon inte förknippad med någon enda riktigt kontroversiell ståndpunkt, ingenting som hon tvingats slåss hårt för, men till slut ändå fått igenom. Sådana har förmodligen villkoren för att överleva i Göran Perssons regering varit. Men det är ändå oroväckande.
Bilden av Mona Sahlin har blivit att hon pratat mycket, men inte haft mycket att säga. Kanske är det därför hon nu lyckas göra come back.
Kanske har hon inom sig ett uppdämt behov av att säga sanningar till sitt parti, sanningar som hon i bästa fall för fram redan i sitt tacktal vid partikongressen.
Göran Persson blev alltmera en besvikelse som partiledare och statsminister därför att de dramatiska kursändringar som han flera gånger lanserade tenderade att blekna bort och hamna i glömska när han mötte motstånd inom det egna partiet.
Det skulle vara roligt om Mona Sahlin blev den partiledare som verkligen vågade förnya socialdemokraternas framtoning - i den riktning som bland annat östgötarna Lena Micko och Lars Stjernqvist representerar.
Ernst Klein
Politisk krönikör