90-talet var mitt sämsta årtionde.
Modet var fult, musiken var kass och jag ägnade hela decenniet åt att hitta hem i vem jag egentligen var i ett hav av mittbenor som vajade genom Borensberg i takt med E-types Cheironproducerade vägledning – coming up, coming up.
Runt millennieskiftet styrde allt upp sig. Jag hittade en egen lya, mig själv och en, vid tillfället, rimlig frisyr. Dessutom lade Cheiron-studion ner verksamheten. Hold your horses, jag var back in the loop.
Sedan dess har det rullat på. Jag har helt oförtjänt landat ett par av de bästa barn som går att uppbringa – för att inte tala om barnens mor.
Det enda pyttelilla smolket i bägaren är huset som vi bor i. Vi behöver något större.
I nästan två år hade vi gått på visningar, ögnat besiktningsprotokoll och sniffat efter mögeldoft i källare när vi i vintras äntligen hade träffat rätt!
Alla väggar satt där de skulle och väggcitatet i köket skulle gå lätt att måla över.
Vi lade ett rimligt bud. Huset hade varit till salu länge och säljaren var positiv. Det var så gott som klart.
Men så dök plötsligt en annan budgivare upp, som en flying demon, och ryckte drömhuset ur våra händer. Ett par månader senare ögnade jag igenom lagfarterna och fick syn på köparen. Martin Erikson. E-type.
Men allt hopp var inte ute! Hit-bjässen från Bromma lät meddela att huset inte alls var ämnat till boende utan skulle fungera som hobbyrum och mancave åt honom själv. Själva kändisfamiljen var fortfarande på jakt efter en värdig bostad i Vadstena.
Here I go again, tänkte jag och luskade rätt på den hårfagre vikingens nummer. Jag erbjöd mig att köpa loss huset av honom när familjen hittat rätt.
"Nja", svarade eurodance-virtuosen. Han skulle åtminstone först renovera upp kåken men lovade att spara mitt nummer i händelse av att familjen hittade något stort nog att inrymma både levnadsutrymme och hobbyrum.
Ni må tro att jag var lyrisk när världen fick veta att familjen Jacobs/Erikson hade slagit till på 210 kvadratmeter med 120 kvadrat biyta mitt i Vadstena. Nog måste där finnas rum för både vardag, hobby och jobb, tänkte jag och köpte flyttlådor.
When I close my eyes ser jag framför mig hur den entonige Stureplansprofilen har fixat sprickorna i putsen, dragit om den tvivelaktiga elen i garaget och bytt ut de spruckna fönstren. This is the way vi äntligen får vår kåk, i toppskick därtill. Jag har väntat hela sommaren på att han ska ringa.
Härom veckan fick jag så äntligen återse huset som skulle bli vårt – i SVT:s dokumentär om den nyblivne Vadstenabon. Garaget ser orört ut. Putsen likaså. I vårt välkomnande gästrum har han sin studio. Barnens badkar stod utrivet i ett av sovrummen – i ett annat lyssnar den storvulne restaurangentreprenören på Spotifys This is Mozart-playlist och målar djur i vinterlandskap. I vardagsrummet ska hans hårdrocksband repa. Väggen där jag hade tänkt att vi skulle ha vår julgran om ett par månader har han rivit ner och ska ställa dit ett flipperspel. I bakgrunden skymtar förre ägarens väggcitat kvar i resterna av det gamla köket.
Den här fredagen kommer den taktfaste vivören till Lokverkstan. Han ska fronta en 90-talsfest. Kanske kan han snart sparka ytterligare liv i det förhatliga decenniet med en sprillans ny E-type-skiva. Han säger i tv att chansen att den förverkligas är större än någonsin nu. Just där. I vårt hus.
Änglar gråter.
