Ett av Sveriges största partier gör annonskampanj riktad mot en av samhällets svagaste grupper, och väljer att gå ut med den på romernas minnesdag, 2 augusti. En rad ledarskribenter och debattörer ägnar all kraft åt att stå upp för partiets rätt att säga vad de vill och ägnar minimalt utrymme åt de hatbrott som följer på kampanjen.
Två personer knivmördas på Ikea i Västerås. En rad ledarskribenter och debattörer ägnar all uppmärksamhet åt vilket etniskt ursprung de misstänkta gärningsmännen har.
Och om man la alla svenska ledartexter som skrivits på temat ”vi måste våga diskutera invandringen” det senaste halvåret efter varandra i en rad skulle den räcka ända till Lampedusa (ledare med konkreta invandringspolitiska förslag . . . tja, de är svårare att hitta).
Ja, något har sannerligen hänt med debattklimatet på sistone. När jag efter sommarens satsning på att hålla mig utanför flödet öppnar de sociala medierna är det med en förhoppning om att tiderna förbättrats. Det har de inte.
Och det handlar inte bara om att proffstyckarna blivit allt mer rabiata i evighetsbråket om vems åsiktskorridor som egentligen är trängst. Jag noterar också att något har hänt med de lite mindre verserade vardagstyckarna. Det anonyma näthatet har blivit det öppna näthatet. Alla skriker i ett enormt högt tonläge, inget okvädningsord är för starkt, inget argument för ohederligt och det mesta sker nu under öppet namn på Facebook eftersom det inte längre är stigmatiserande att hacka på tiggare, muslimer, kvinnor, politiker, journalister eller vad som för tillfället passerar skottgluggen.
Egentligen är jag innerligt trött på den eviga debatten om debatten. Tydligen finns ett behov av att skrika sig rödmosig, tydligen tycker många att nyanser och eftertanke är tråkigt, tydligen tycker många att det är viktigare att vinna än att ha rätt.
Men ändå. Nu när vi drar igång höstsäsongen skulle jag vilja slå ett slag för att vi i alla fall respekterar en sak: Sanningen.
Så vi kör en liten snabbskola.
Här är några slumpmässigt utvalda exempel på utsagor i den svenska debatten:
”Zara Larsson är en jävla feminist kossa”
”Jag hatar män”
”Pugh Rogefeldt har aldrig varit bättre än nu”
Allt ovanstående är åsikter. Dessa är helt legitima att saluföra i yttrandefrihetens Sverige, men du bör vara beredd på att försvara dem med vältänkta och välformulerade argument. Om någon säger emot beror det inte nödvändigtvis på att åsiktskorridoren är för trång.
Här är några andra meningar:
”Zara Larsson hatar män”
”Alla män är våldtäktsmän”
”Pugh Rogefeldt är en belgisk landslagsman i vattenpolo”
Allt ovanstående är exempel på faktapåståenden. Denna gång felaktiga faktapåståenden, och som sådana borde de vara värdelösa i en debatt. Men det är de uppenbarligen inte.
Så när vi nu drar igång höstsäsongen: oavsett om du tycker att alla är pk-jävla-godhetsapostel-feminister eller att alla som inte har en fil. kand. i cultural appropriation bör hålla tyst – visst, gör det som känns bäst för dig. Men om vi ska kunna fortsätta över huvud taget måste ändå ett minimikrav vara att man kollar fakta, läser hela artikeln och inte ljuger med flit.
Ska vi säga så?