Kritiken riktade sig mot att Mustafa under sin tid som ordförande för Islamiska Förbundet dels bjöd in islamistiska ideologer med en oacceptabel uppfattning om judar, kvinnor och HBTQ-personer, dels inte tog tydligt avstånd från dessa personers uttalanden. Åsikter har vädrats om Omar Mustafa, islamism, Muslimska Brödraskapet och hur hela härvan kommer påverka valet 2014.
Men vad säger valet av Mustafa om svenska politikers bild av svenska muslimer?
I ett liknande fall år 2010 gav (M) Abdirisak Waberi, som också varit ordförande i samma förbund, plats i Sveriges riksdag efter att han i TV presenterat sin tolkning av islam beträffande kvinnors ställning i och utanför familjen. Waberi hävdade bland annat att män inte ska ta kvinnor i hand, att mannen ska vara familjens överhuvud och att män bör tillåtas att ha fyra fruar.
Det borde inte ses som en långsökt gissning att partierna i båda fallen valt att rekrytera dessa män för att på sikt få muslimska röster. Om så är fallet säger det mer om hur svenska politiker uppfattar svenska muslimer, än om hur svenska muslimer egentligen ser på tillvaron. Det skulle innebära att svenska politiker tror att svenska muslimer i allmänhet dras till Islamska förbundets tolkning av hur islam bör utövas, oavsett vad det innebär. Därifrån är avståndet kort till den rimliga slutsatsen att det finns en idé om att svenska muslimer skulle vara en ganska homogen grupp med en gemensam religiös föreställning som kan representeras av en person eller ett förbund. Ett sådant förhållningssätt kan inte ses som något annat än en kombination av fördomar och ett försök till att skapa kollektiv, oavsett om de existerar eller ej.
Därmed är det sannolikt en främmande tanke för politiker att varje människa i någon mening tolkar religion efter sitt eget förstånd och att religion därmed alltid blir resultatet av dess utövare vid varje givet tillfälle. Det finns nämligen ingen annan förklaring till varför politiker annars skulle ägna tid åt att finna representanter för vad de anser vara ett religiöst kollektiv. När någon med en viss tolkning av hur en religion bör utövas rekryteras som representant för ett kollektiv säger det mer om rekryterarens uppfattning om kollektivet, än vad det säger om hur kollektivet faktiskt ser ut, eller om det ens finns ett sådant kollektiv. Under alla förhållanden är det svårt att tolka initiativet som något annat än resultatet av fördomar om både islam och muslimer i Sverige.
Därmed har de som påstår sig kämpa mot islamofobi istället bidragit till motsatsen genom att cementera bilden av att svenska muslimer skulle vara en homogen grupp som i flera avseenden har oacceptabla värderingar enligt svenska mått. Dessutom har de helt enkelt blottlagt sina egna fördomar.