Volvochefen Leif Johansson ligger bra till för priset som årets hycklare. Den ökande lastbilstrafiken är som bekant ett av våra värsta miljöproblem.
Lastbilarna svarar för hela den ökning av koldioxidutsläpp från trafiken som skett i Sverige sedan 90-talet. På många håll är de också ett viktigt bidrag till de köbildningar i trafiken som i sig är ett svårt miljöproblem. De alstrar buller som innebär svåra störningar för många människor. De ställer krav på vägsatsningar som är mycket dyrbara för samhället.
Dessutom förbrukar de stora mängder dieselolja, en resurs som definitivt hotar att ta slut inom en inte alltför avlägsen framtid.
Men är lastbilarna nödvändiga för att vårt samhälle ska fungera? Javisst, så är det säkert. Det är bara genom att skicka varor med lastbilar som våra industrier kan få fram sina råvaror på rätt plats vid rätt tid och sedan kan få ut sina slutprodukter till återförsäljare och konsumenter. Vi kan önska att mer transporter ska ske på järnväg, men ingen har kunnat visa hur det ska låta sig förenas med företagens krav på leveranssäkerhet och kostnadseffektivitet i ett näringsliv där lagerhållning alltmer ses som en tung ekonomisk belastning.
Vi måste alltså acceptera lastbilarna trots att de är fruktansvärda miljöbovar. Men Volvos utspel i veckan om att man i fortsättningen inte kommer att använda kärnkraftsel i sin tillverkning innebär ett svårslaget hyckleri.
Att det förenas med ett något förvirrat uttalande från Volvochefen om att Sverige faktiskt bör satsa på mer kärnkraft och inte på en fortsatt avveckling gör inte saken bättre.
Varför ska vi andra använda kärnkraftsel om Volvo anser sig göra en miljöinsats genom att avstå från den? Innebär inte Volvos krav på att bara få använda el från andra källor att det blir mindre kvar av sådan "miljövänlig" el för oss andra?
Volvos argument för att man inte längre ska använda kärnkraftsel är att kärnkraftsbränslet är en ändlig resurs, som om hur Volvo tillverkar sina lastbilar är det stora problemet med lastbilarnas förbrukning av ändliga naturresurser.
Argumentet är dessutom i praktiken felaktigt. Redan med nuvarande kärnkraftsteknik räcker uranet i kanske tusen år, vilket är väldigt länge jämfört med oljan.
Dessutom finns goda möjligheter att förbättra tekniken så att kärnkraften utnyttjar mycket mer av uranets energiinnehåll.
Vattenkraften som i praktiken är det enda verkliga alternativet till kärnkraften för vår elförsörjning är redan utbyggd så mycket som det går utan att offra stora naturvärden. Vattenkraftverken kan bara effektiviseras marginellt.
Vindkraften har visat sig innebära mycket större miljöproblem än man från början trodde. Samtidigt förmår den fortfarande inte producera el till priser som kan konkurrera.
Att hitta ett kostnadseffektivt alternativ till kärnkraften är fortfarande en framtidsdröm. Realistiskt räknat kan vi bara få mera elkraft genom att bygga nya kärnkraftverk. Utanför Sveriges gränser innebär det också stora miljövinster genom att kärnkraften kan ersätta kol och olja.
Förhoppningsvis kan oljan som drivmedel för lastbilar, bussar och personbilar ersättas av bränsleceller i framtiden. Men för dem krävs tillgång till el. Den kan vi bara få via kärnkraften.
Volvochefen har därför rätt när han kräver kärnkraftens utbyggnad. Men han ägnar sig åt förfärligt hyckleri när han i samma andetag försöker ta miljöpoäng på att avsvära sig bruket av denna kärnkraftsel i det egna bolagets tillverkning.
Ernst Klein
Politisk krönikör