Det finns många synpunkter på det svenska biståndet. Men åsikterna har främst handlat om totalsumman och mindre om innehållet. För att ta tillvara ett starkt svenskt engagemang ser jag som en av mina främsta uppgifter att värna biståndets innehåll och kvalitet. Därför har vi påbörjat ett reformarbete. Genom att fokusera på färre mottagarländer kan Sverige bli en bättre partner för de utvecklingsländer vi ska ha ett nära samarbete med. Jag vill kunna garantera de svenska skattebetalarna att samarbetet verkligen ger resultat.
De insatser Sverige gör för männi-skor i fattiga länder, i samarbete stat och stat emellan, ska leda till verklig utveckling. Det är bara möjligt genom att fler länder kan ta vara på skaparkrafter i det egna landet för sin tillväxt. Svenska insatser ska bidra till demokratiska, stabila och rättssäkra statsbildningar med en begynnande välfärd som leder bort från fattigdom.
Under mina resor får jag intryck av hur det svenska biståndet kan göra skillnad. Det gör också att jag ibland ställt mig frågan om andra insatser hade gjort mer nytta inom ramen för några av våra mångåriga samarbeten.
Sveriges bistånd till Tanzania firade 45 år förra året. Fortfarande är Tanzania ett av världens fattigaste länder. Med den demokratiska utvecklingen under de senaste åren har förutsättningarna för fattigdomsbekämpningen förbättrats. Nu finns en god tillväxt, och tecken på att utvecklingen är på rätt väg.
Tanzanias president Jakaya Kikwete var på statsbesök i Sverige i måndags och tisdags. Med sig i delegationen hade han ett flertal ministrar och parlamentsledamöter från regeringspartiet och oppositionen.
De samtal vi förde handlade inte om bistånd, utan om ämnen som korruption, hiv/aids, kvinnors rättigheter och demokratisering. Istället för att spela rollerna som givare och mottagare diskuterade vi som partners.
Vid besöket träffade president Kikwetes delegation fler tunga näringslivsföreträdare än svenska ministrar. Mest tid ägnades åt teknikfrågor och investeringsresonemang kring bland annat energi och miljö. En stor del av tisdagen tillbringades hos Siemens i Finspång. Förutsättningar för utländska privata investeringar är ett samhälle som karakteriseras av rättssäkerhet och stabilitet. Grundläggande är en fri handel och öppna marknader men också kunskaper i den globala ekonomin.
Vad kan då Sveriges bistånd bidra till? Ett bra exempel på detta i Tanzania är ett nytt handelsinstitut i Arusha som jag invigde i december förra året. Det är ett samarbete mellan tio afrikanska länder där 300 personer ska utbildas varje år i förhandlingar och handelsavtal. Det ger de berörda länderna bättre förutsättningar att medverka i internationell handel. Här har svenskt ekonomiskt stöd bidragit till att skapa institutet, men även stora insatser från Lunds universitet har gjort detta möjligt.
Ett annat gott exempel på utveckling men på en mer lokal nivå, är den kooperativa sparkassan i Vilima Vitatu i norra Tanzania. Där har mestadels kvinnor, men även män, gått samman för att bygga upp individuella sparkapital genom att var och en regelbundet sparat små belopp. Detta utgör den nödvändiga grunden för egna investeringar, som är en förutsättning för den egna utvecklingen. Deras engagemang och entreprenörsanda är tecken på att ett lands utveckling förutsätter inte bara demokrati och säkerhet, utan också ett småskaligt egenföretagande med handeln i förgrunden och baserat på marknadsekonomiska grunder. Den egna drivkraften, viljan att själv skapa sina egna förutsättningar, är motorn.
Att medverka till att stärka handelskapaciteten i länder i östra och södra Afrika är med andra ord exempel på hur svenskt utvecklingssamarbete kan göra verklig skillnad för de allra fattigaste.
Gunilla Carlsson (m)
är biståndsminister
Gunilla Carlsson
Krönikör