Jag är säker på att väckarklockan ringde i morse. Jag vet att jag kravlade mig ur sängen. Jag tror att jag tog på mig kläder (eftersom jag inte sitter i bara kallingarna).Troligtvis borstade jag tänderna också.
Problemet är att jag knappt minns något.
Jag tillhör det förtryckta släktet morgontrötta – vi som älskar att ligga kvar och snarka länge på morgonen. Speciellt härligt är det att slippa gå upp ur sängen så här på vintern när det ändå är beckmörkt dygnet runt.
Men jag kan inte ligga kvar. För jag får inte.
Någon gång när jag låg och sov i godan ro bestämdes det nämligen att samhällets alla funktioner tydligen ska vevas igång långt innan solens första strålar syns över horisonten. Beslutet togs av det andra släktet – de morgonpigga. De passade odemokratiskt på att klubba igenom motionen medan vi morgontrötta fortfarande låg kvar och gottade oss i bingen.
Som tur var finns det några bra knep och hjälpmedel som gör att jag trots allt lyckas ta mig till jobbet varje morgon:
Snoozefunktionen
Det är inte så ofta jag använder mig av snoozefunktionen, men när jag gör det känns det fantastiskt. Att få gosa ned ansiktet i kudden 10 minuter extra gör underverk med en trött kropp. Upprepar man sedan knapptryckningen tre fyra gånger mår man som en prins på lyxhotell.
Kaffemaskinen
För några år sedan skaffade jag en automatisk espressomaskin. Bästa inköpet någonsin. Med ett enkelt knapptryck fylls koppen och kroppen på med livsnödvändigt koffein. Ju starkare kaffe, desto bättre.
Kaviartuben
Jag ser en del morgonpigga människor som skapar fantastiska frukostar. Baguetter med högvis av pålägg, nyttig chiagröt, nypressad apelsinjuice och naturell yoghurt toppad med müsli innehållandes egentorkade äppelskivor. Inget för mig. Jag bör hålla mig långt borta från vassa köksknivar och andra farliga redskap klockan 06.45 på morgonen. Då kommer kaviartuben väl till pass. Ett par rejäla kluttar på limpmackan och sedan klarar man sig utmärkt fram till lunch.
Stolsvärmen
Mmmm! Lagom tills jag svänger ut på 32:an i Boxholm börjar värmen i förarstolen på Skodan komma igång. En slags påminnelse, rakt upp i rumpan, om att det inte alltid är iskallt i vårt avlånga land. När jag väl är framme vid jobbet i Mjölby vill jag inte kliva ur den skönt uppvärmda bilen. Nä, jag tror jag sätter på snoozefunktionen på mobilen, vinklar ned förarsätet, höjer stolsvärmen och sover en stund till.
Skulle det inte dyka upp någon krönika nästa vecka kan ni väl slå en pling och väcka mig!
God natt!