Varför anses städhjälp i hemmet vara det mest förnedrande arbete av så många människor?
Städyrket är det få som vill avskaffa. Kontor, fabrikslokaler, krogtoaletter, hotellrum och våra gator måste helt enkelt städas.
Ingen arbetsgivare som anlitar städare i det offentliga rummet blir åthutad och uppmanad att torka sin egen skit.
Att ha städhjälp hemma däremot anser många vara ett effektivt sätt att återinrätta ett klassamhälle och det yttersta tecknet på att en person har sjunkit riktigt djup ner i förtryckarträsket.
Det är uppenbarligen inte tjänster i hemmet som är problemet. Få tycker att det är förtryck av hantverkare att ha anlitat en snickare eller målare. Tvärtom, det är minsann ett riktigt arbete.
Städyrket är däremot något helt annat hävdar bland annat en god vän till mig. Vi satt en eftermiddag och samtalade om städhjälp och moral.
"Tänk dig att torka någon annans skit", utbrast hon förtvivlat över en kopp kaffe i mitt kök, med en min som om att hon beskrivit en svältkatastrof.
"Jag städar hellre ett hem än en krog eller på ett hotell. Eller att rensa avloppen, eller att hämta sopor om man nu måste gradera arbeten", kontrade jag.
Jag tror att om vi vill ändra på städerskornas status - de flesta är fortfarande kvinnor - måste vi börja med att respektera yrket. Respekten sitter inte i att tycka synd om, utan i att acceptera att det är en tjänst som vi inte klarar oss utan. Jag tror att de flesta tycker att det är en självklarhet när det gäller det offentliga rummet. Vad är det då som gör att synen på yrket blir så skev när man talar om städhjälp i hemmet?
Hemmet är en plats som någon annan för en person som arbetar. Många är inte ens hemma när städhjälpen kommer.
Det finns arbetsgivare som är vidriga överallt. Jag har inga illusioner om att privatpersoner är bättre arbetsgivare - men inte heller sämre.
Kanske är problemet att det blir så uppenbart att städhjälpen är en riktig människa som vi måste handskas med när hon eller han kommer in i vårt hem. I den offentliga sfären förblir yrkesutövaren anonym. En icke-person som man inte behöver förhålla sig till mer än i teoretiska diskussioner om moral eller kollektivavtal.
En städhjälp tvingar oss att möta våra fördomar.
Om man verkligen respekterar yrket så vet man att det är arbetsrelation där båda parterna har rättigheter men även skyldigheter.
Jag har hittills inte sett en debattartikel där en känd opinionsbildare eller någon annan heller för den delen vill förbjuda städning i kemiskt tungt förorenade lokaler. Vilket förekommer. Med tanke på hälsoriskerna vore det inte så konstigt.
En målare är mer utsatt för hälsofara än en städhjälp hos en vanlig svensk familj.
Det är ingen hemlighet att det är kvinnor som avlastas när ett hushåll anlitar städhjälp. Jag tror att den andra stora orsaken till att man kan kosta på sig att moralisera i denna fråga är att det är två kvinnoroller och bilder som kolliderar.
För det är kombinationen kvinna och städning som är känslig. Bilden av den dugliga husfrun och den arbetande samhällsmedborgaren väcker underliga känslor.
En annan kvinna som gör husfruns arbete gör förvandlar hemmets drottning till en man i huset. Hon är helt enkelt inte en riktig kvinna med "fina" känslor som värme, trygghet, uppoffring och moderskap.
Kvinnan "blir" en man då någon annan kvinna tar hand om hennes hem. Budskapet när man fördömer städhjälp tycks vara att den andra kvinnan borde arbeta i det offentliga och städa i sitt eget hem som är hennes domän.
Dilsa Demirbag-Sten
Politisk krönikör