Vid årsskiftet uppmärksammades eurons födelsedag och gratulationer känns relevanta. Tjugo år är inte så lång tid, framförallt inte då man betänker den tid som projektet var efterlängtat.
Redan tidigt var en gemensam valuta för Europeiska gemenskapen en politisk ambition, som skulle lägga grund för högre tillväxt och sysselsättning. Under tidigt sjuttiotal gjordes ansatser för minskade valutafluktationer, men internationell valutaoro och oljekris grusade ambitionerna med en gemensam valuta.
År 1988 antog dåvarande EU-medlemsstater Delors-rapporten som lade grunden till dagens eurosamarbete. Förutom institutionella byggstenar, som en europeisk centralbank, fullbordades den inre marknaden med fri rörlighet för kapital.
Detta bekräftades i och med Maastrichtavtalet (december 1991) och efter många förberedelseår föddes så euron 1 januari 1999.
Introduktionen av mynt och sedlar (år 2002, då med 12 länder) var mycket diskuterad och dramatiserad. Aldrig tidigare hade en så omfattande valutaväxling genomförts. Utformningen av mynt och sedlar, samt valörval var frågor på den politiska dagordningen, men mycket mer komplicerade frågor hade också att hanteras.
Som Europaparlamentariker var jag djupt involverad i utskottet för ekonomi och monetära frågor. Lärorikt, spännande och unikt att få följa hur detta politiska projekt togs vidare, steg för steg. Glädjen januari 1999 var lika stor som besvikelsen 2003, då Sverige valde i folkomröstning att tills vidare stå utanför valutaunionens avslutande steg.
Misstänksamhet mot olika ekonomiska nationella traditioner har kunnat överbryggas med gemensamma regler och institutioner. Visionen om en gemensam marknad som bidrar till ökad handel över gränser och ekonomisk tillväxt har visat sig stämma och euron har varit en garant för denna fördjupning. Arbetskraftsdeltagandet har ökat i euroområdet.
Därtill har valutan bidragit till mer av stabilitet och förutsägbarhet. Uppkomna kriser har hanterats med förstärkta regelverk, reformer och politiskt samarbete som har svetsat euroländerna samman. Därmed inte sagt att samarbetet varit smärtfritt och att allt nu är självklart. Likt ungdomar behöver euron fortsatt engagemang och insatser för att utvecklas.
Idag använder 340 miljoner människor euron, i 19 länder. Enligt eurobarometern (20/11, 2018) uppgav rekordmånga medborgare i eurozonen, tre fjärdedelar, att euron är bra för EU och 64 procent ansåg att euron är bra för deras land. Det motstånd som fanns i början har delvis vuxit bort. För den uppväxande generationen finns inga minnen av något annat än en gemensam valuta.
Att slippa växla och räkna om är en självklarhet, när man reser, arbetar eller studerar över euroländers gränser.
Så grattis euron! Och lycka till – i tider av internationell oro och osäkerhet behövs både ekonomiska och politiska skäl att samarbeta i Europa.