För 11 år sedan fick jag en gammal 55-åring på halsen. Sliten för sin ålder, misskött och orakad. Ingen hade skött om honom på länge och han hade lämnats ensam i över ett år. En fördel med honom var att han var hyfsat billig att köpa in. Jag pratar om vår bångstyriga och småjobbiga sjätte familjemedlem – huset.
När vi flyttade in var baksidan ordentligt överväxt. Efter tre dagars arbete med häcksax, minigrävare och motorsåg upptäckte vi att det växte ett äppelträd på tomten.
Taket hade gjort sitt och garageporten var så rutten att det snöade in. Listan på akuta åtgärder var lång, men det visste vi när vi köpte huset. Värre är det med det som kallas OFÖRUTSEDDA utgifter. En husägares värsta mardröm.
Som när elektrikern med skräck i ögonen meddelade att vi saknade jord i elledningarna i köket. Att vi fortfarande var vid liv var ett under förklarade han, diskhon var nämligen placerad bredvid spishällen.
Eller när det blev stopp i rören så att badrumsgolvet badade i en brun sörja av de senaste veckornas samlade toalettbesök.
Ni kan ju bara ana hur mycket jag älskade 55-åringen när styrenheten till pelletspannan la av och ett nytt kretskort kostade 10 000 kronor.
Eftersom jag är uppväxt i hyreslägenhet minns jag hur morsan smidigt lyfte luren och ringde ett magiskt nummer och vips dök ”någon” upp och fixade alla problem. Som en magisk fe i jobboverall. Var det inte gratis också?
Som nybliven husägare insåg jag snabbt att varje samtal till det magiska numret definitivt inte var gratis. Och bäst för hushållsekonomin är att inte släppa ”någon” fe i jobboverall över tröskeln.
Jag ska ärligt säga att det funnits stunder då jag avskytt vår sjätte familjemedlem och i frustration längtat till en trygg hyreslya med fjärrvärme och kabel-tv.
Men 55-åringen, som numera hunnit bli 66 år, är ändå mitt första och hittills enda hus. Och under det här decenniet har vi umgåtts och kommit varandra nära. Jag har kostat på honom lite nya kläder och efter viss styling känns han betydligt fräschare. Jag har lärt mig hur han fungerar och vi börjar trivas i varandras sällskap. Han har också varit en trygg famn att landa i när jag kommit hem från jobbet mörka regnruskiga höstar.
När jag sitter i hörnsoffan och hör det mysiga knastret från kaminen så inser jag att jag älskar vår bångstyriga familjemedlem, trots alla hans skavanker. Och jag hoppas att min kärlek är besvarad.