Definitivt, svarade den dansk-norska författaren Aksel Sandemose (1899-1965) på frågan när han år 1933 skrev romanen En flykting korsar sitt spår. Sandemoses huvudpoäng är att världen hålls samman av de oskrivna regler han kallade Jantelagen.
Jantelagen utgör en tröstlös, tragisk uppmaning till den enskilde att veta sin plats. Håll dig på mattan och anpassa dig. De tio budorden i Aksel Sandemoses Jantelag låter sig vid närmare betraktande reduceras till två, nämligen:
1. Du skall inte tro att Du är bättre än vi, inte ens lika bra!
2. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Jantelagen lär människan att hon alltid lojalt skall anpassa sig till det fantasilösa kollektivet. Det annorlunda, originella, spontana och nyskapande är farliga och hotande ting. Jantes stränga lag hotar den särpräglade individen med bannlysning från kollektivets gemenskap. Det kusligaste med Sandemoses värld är nog att detta hot är alldeles tomt. Det finns nämligen ingen verklig gemenskap att bli utesluten från. Det finns ingen gemeinschaft, inget kamratskap, ingen trygghet att bli en del av.
Lagen hålls uppe med en bluff, som inte genomskådas just därför att alla är ensamma. Varje enskild tror att de andra utgörs av ett vi. Jantelagen är därför dubbelt grym. Den hindrar individen från att förverkliga sig själv, vara sig själv och skapa nytt och annorlunda. Men detta uppgivande av den egna personligheten får inte den outtalade belöning som Jantelagen lovar, upptagandet i en sann gemenskap. Jantes värld är därför befolkad av trista anpasslingar och försiktiga medelmåttor - eller av tragiska, ensamma, ångestridna outsiders.
Det är svart. Så jag läser den norske författaren Tarjei Vesaas´(1897-1970) roman Grodden från ockupationsåret 1940. Till synes rent becksvart. Det är en fruktansvärd skildring av hur ett kollektiv i massuggestionens och fundamentalismens hat alldeles löper amok. Grodden getaltar och analyserar bättre än något annat jag vet terrorns logik, hur en fredlig och civiliserad kultur urartar i våld och massmord. Vesaas´ massa är bokstavligen livsfarlig, Sandemoses är bara trist.
Men Aksel Sandemose är trots det tröstlösare än Vesaas. I Sandemoses värld finns bara alienationen. Vesaas tror att motståndskampen kan vinnas, att en utsträckt hand kan tas emot. "Du rår dig själv" skriver han, men inte utan andra. Det är det som är grodden, hoppet i den mörka myllan. Att kollektivet kan humaniseras, och att då den personliga integriteten går att förena med en rimlig lojalitet med det gemensamma.
Men jag undrar om inte den finske författaren Väinö Linna (1920-92) är den som mest tänkvärt behandlat lojalitetens problematik. I sin fantastiska torpartrilogi Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar! och Söner av ett folk (1959-62) skildrar han Finlands katastrofala moderna historia, tiden från inbördeskriget år 1918 till fortsättningskriget 1941-44. Det är våld, klasskamp, hämnd, men det är också en skildring med glimten i ögat om hur ett sunt samhällsbygge bör se ut. "I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi", så inleder Linna och det är också trilogins sensmoral. Det goda samhället har plats för en egensinnig Jussi, ja faktiskt växer småningom i romanen ett helt folk av egensinniga samman i arbete, framstegstro, vardaglighet, pragmatism och sunt förnuft.
Så blir hos Linna den goda världen ett Jante vänt upp och ned, ett kollektiv av outsiders som erbjuder en verklig gemenskap.
Martin Kylhammar
Krönikör