Christer Kustvik: Josefin finns bland oss överallt

Djupt tagen av SVT-dokumentären "Älska mig som jag är", om Josefin Nilssons tragiska öde som misshandlad kvinna, bestämde jag i veckan träff med Katarina Strömfelt på kvinnojouren Ellinor och tjejjouren Beata i Linköping.

Det blev ett möte som grep mig lika hårt som dokumentären.

– Jag är jätteberörd av dokumentären, men det här är tyvärr vardagsmat för oss, sa Katarina. Vi har funnits sedan 1982 och har jobbat med det dagligen sedan dess. Vi möter en Josefin varje dag. Det är på tiden att det hörs fler röster, framför allt är det på tiden att män syns, hörs och tar ställning.

Du kanske såg dokumentären på SVT2 i går kväll? Jag såg den på SVT Play förra helgen.

Filmen utgår från Josefins syster Marie, när hon berättar Josefins historia är det en mardrömslik inblick i en misshandlad kvinnas söndertrasade psyke och kropp.

Jag vet ju att det är så här, jag vet ju att män hotar och slår kvinnor sönder och samman varje dag, i världen, i Sverige, i Linköping, i mitt kvarter, men ändå: det går aldrig att vänja sig vid de utsattas egna historier.

Inte när man vet att det är ett så vanligt problem.

I Nationella trygghetsundersökningen (2016) uppgav 40 procent av kvinnorna som utsatts för misshandel att gärningsmannen var en närstående. Motsvarande andel för män var 3 procent.

Brås nationella kartläggning av brott i nära relationer (2014) visade på en jämn fördelning mellan könen, att andelen kvinnor som utsattes för brott i en nära relation under 2012 var i princip jämnstor med andelen utsatta män (7,0 procent av kvinnorna och 6,7 procent av männen). Samma undersökning visade att våldet mot kvinnorna ofta är grövre, bland de som blev utsatta för grov misshandel uppgav 29,1 procent av kvinnorna och 2,4 procent av männen att de hade uppsökt en läkare, sjuksköterska eller tandläkare.

I "Älska mig som jag är" berättas ur Josefins biografi, som hon påbörjade före sin död och som nu systern Marie ska slutföra, hur hon knuffades in i väggen så att både den och hon själv gick sönder.

Josefin bröt sig loss från den våldsamma relationen men fortsatte att ha psykiska och fysiska problem i många år efteråt.

Ett öde Katarina Strömfelt ser hos många kvinnor i Linköping.

– Ja, våldet har otroligt många konsekvenser även om man lyckas bryta sig loss från det. Många utsatta kvinnor söker senare i livet vård för diffusa problem, fysiska såväl som psykiska, som magvärk, huvudvärk, migrän. Där måste samhället bli bättre på att fånga upp.

– Vi kan ge den utsatta en timmes fristad. Vi är inga botgörare och vi kan aldrig tvinga en människa bort från nånting, det är helt och hållet den enskildes beslut. Men vi kan vara där en timme för kvinnan som annars inte har någon. Vi kan lyssna och tro på henne när ingen annan gör det.

– När en kvinna vill polisanmäla så hjälper vi henne med det. Vi kan kontakta polisen tillsammans och följa med som stöd vid förhör och liknande. Men det är väldigt få kvinnor som polisanmäler.

– Nej, det är helt spritt i alla åldrar, alla samhällsklasser och alla bostadsområden. Vi har kvinnor i 70-årsåldern som kommer till oss och har fått nog av 50 års våld.

– Män slår inte bara kvinnor, män slår också män och barn. Det är ofta män som står för våldskapitalet i samhället. Det behövs ett gediget arbete med att få män att ta ansvar för sig själva som grupp. Vi kvinnor har ett systerskap på ett annat sätt än män har broderskap. Privilegierade män har inte varit tvungna att gruppera sig på samma sätt och är därför mer individualister. Kvinnor föder barn tillsammans, talar om män som slår dem tillsammans, vi kämpar ofta tillsammans. Medelklassmannen är ensam med sina frustrationer. Så länge det är så har vi ett problem.

– Att prata fotboll och hockey är en jättebra arena för ett brödraskap, även om den kulturen har varit lite långsam med hur man ska vara mot varandra. Men föreningslivet är en arena för att nå människor i unga år och lära dem hur vi ska bete oss mot varandra. Många män som slår tycker att kvinnorna beter sig så att de måste slå dem. Är de männen ensamma, utan någon att diskutera sina tankar med, så är det inte så konstigt om de börjar hata kvinnor.

– Det är otroligt viktigt. Det är dags att män gör det. Jag tror att de inte har vågat förut, att de sett det som en kvinnosak. Det är det inte, det är ett samhällsproblem. Det Karim gjorde var ett väldigt bra och viktigt ställningstagande. Jag tror det kommer få ett enormt genomslag. För att han är man.

Kvinnojouren Ellinor hade 2018 stödsamtal med 261 kvinnor. Året innan var den siffran 217. Och tjejjouren Beata, för tjejer i åldern 12-25 år, hade 425 stödsamtal, jämfört med 371 året innan.

– Tjejjouren är otroligt viktig, att vi pratar om problemen redan i skolan när barnen är små. Det finns så många barn som är utsatta av föräldrar eller andra och vi vet att barn som växer upp med att pappa slår mamma löper större risk att själv bli förövare eller offer. De får aldrig lära sig vad som är ett normalt förhållande.

– Ställ frågor. Det kan hjälpa så mycket. Man behöver inte ha alla svar och lösningar, det har ingen. Det kanske inte hjälper just då men det kan få enorm betydelse längre fram. Den som får frågan kanske inte är redo när frågan kommer men när den väl är redo så kommer den definitivt komma ihåg kompisen som ställde frågan första gången.

– Jag tror att vi, speciellt i vår tid, behöver se efter varandra i hela samhället. Det blir så lätt individualiserat och ensamt annars.

Tack Katarina Strömfelt för det rådet.

Låt oss göra just det, se efter varandra, våga fråga, våga larma, våga bry oss.

Låt Josefin Nilsson bli en bakläxa för hela vårt samhälle.