Höstens val ritade om den politiska kartan i Sverige långt mer än vi då förstod. Valutgången gjorde det svårare såväl för den borgerliga alliansen som för socialdemokraterna att i framtiden bilda regeringar.
Den borgerliga segern skapades i hög grad genom att de fyra borgerliga partierna den här gången gick fram som ett enat block utan synliga sprickor. Men väljarna såg till att moderaterna blev det helt dominerande partiet inom alliansen. De tre andra partierna fick alla så få röster att risken för att de åker ur riksdagen i nästa val är överhängande för dem alla.
Det är naturligtvis inte troligt att de halkar ut allihop, men något av dem kan mycket väl göra det och därmed omöjliggöra fortsatt borgerligt regerande. Samtidigt finns det nu inte längre något egentligt utrymme för något av de små partierna att profilera sig inför valet. Folkpartiets olika försök i den riktningen visar hur profileringsförsöken tvärtom slår tillbaka på sina upphovsmän.
Allianspartierna har också rent ideologiskt närmat sig varandra på ett sätt som tidigare varit helt otänkbart. Moderater, centerpartister och folkpartister definierar sig alla som liberala och kristdemokraterna visar i praktisk politik att det inte är mycket som skiljer dem från den grupp inom folkpartiet som brukat kallas frisinnade.
Fredrik Reinfeldts strävan har varit att en gång för alla förvisa högerspöket till skuggornas värld. Det i sin tur betyder att utrymmet för andra politiska krafter på den borgerliga kanten framförallt finns till höger om moderaterna. Men där vill inget av de andra allianspartierna placera sig. Det skulle sannolikt också valtaktiskt vara livsfarligt.
Både rent styrkemässigt och ideologiskt har därmed moderaterna skaffat sig ett järngrepp över alliansbröderna. Och därmed har man bäddat för att alliansen förlorar nästa val.
Finns det alltså grund för den optimism om en snabb comeback i regeringsställning som odlas inom socialdemokratin? Kanske ändå inte.
Med början redan i valet 1973 började socialdemokraterna en kräftgång som nu gör det närmast otänkbart att föreställa sig att de skulle kunna få egen majoritet i riksdagen. Senast de hade detta var i 1968 år val. Numera är ett mycket bra valresultat att partiet får 40 procent av rösterna.
Med stor skicklighet har de socialdemokratiska partiledarna sett till att partiet sluppit ta konsekvensen av denna kräftgång. Man har varje gång det funnits en vänstermajoritet i riksdagen kunnat bilda regering på egen hand. Priset har i och för sig blivit högre för varje gång. Särskilt Göran Persson har mycket generöst använt skattebetalarnas pengar för att köpa vänsterpartiets och miljöpartiets stöd med hjälp av kostnadskrävande reformer som egentligen bara haft stöd av dessa småpartier.
Mona Sahlin kommer att upptäcka att efter 2006 års val kommer det inte längre att vara möjligt att regera på detta sätt. En viktig orsak till vänsterns valnederlag var att de mot den enade alliansen inte kunde ställa upp ett eget sammanhållet regeringsalternativ. När både vänsterpartiet och miljöpartiet krävde regeringsposter i en framtida regering var det inte trovärdigt när Göran Persson begärde förtroende för ännu en socialdemokratisk enpartiregering.
Kan Mona Sahlin få ihop en trovärdig vänsterallians inför nästa val? Det kommer inte att bli lätt. Miljöpartiet vill inte gärna se sig som fast förbunden med socialdemokratin och bland socialdemokrater finns en stark skepsis mot miljöpartister.
Men den politiska kartan ser ohjälpligt annorlunda ut än tidigare.
Ernst Klein
Politisk krönikör