Bra att ibland kunna konstatera att man hade fel.
Det hade jag i min förra krönika då jag vågade en gissning att Mona Sahlin aldrig skulle få förtroendet som partiledare. På den punkten var det ingen som opponerade sig. Men jag hade fel. Hon har i varje fall fått frågan.
En annan sak jag hade fel i var att Tage Erlander skulle ha skrivit apropå Alva Myrdal i sin dagbok: "Jag står inte ut", ett citat jag använde efter att ha hört det återgivet i ett föredrag. Och det stämde inte, påpekade Sven Erlander i ett vänligt mejl. Han borde veta, som son till Tage Erlander och dessutom den som givit ut sin fars dagböcker.
Men Tage Erlander skrev en hel del annat om Alva Myrdal som i våra dagars debattklimat mycket väl hade kunnat sägas högt för att platta till en debattmotståndare. Medan Erlander nöjde sig med att vädra sin irritation i dagboken, kunde hans sentida efterföljare Göran Persson inte avhålla sig från att säga spydigheter till Maud Olofsson, ens vid tack- och avskedsföreställningen i riksdagen i förra veckan.
Han bemötte hennes inlägg med att hånfullt konstatera att han var van vid hennes svada. Hon kunde kontra med att Persson är den som lärt oss innebörden av ordet "härskartekniker". Även Leijonborg fick sig ett perssonskt tjyvnyp sedan han själv rätt vänligt tackat för samarbetet.
Nå, vad skrev då Tage Erlander om Alva i sin dagböcker?
Han klagar över hennes sätt att sköta sitt uppdrag som sekreterare i 1946 års skolkommission:
"Alva Myrdal särskilt verkar ju nästan omöjlig. Man kan inte ha så betydelsefulla uppgifter att man inte får ge sig tid att sköta det man åtar sig."
Och när han lyssnat till henne i en radiodebatt:
"Men Alva börjar ju bli för tjatig. Dessa ständiga allmänna diskussioner utan en enda konkret formad tanke. Hon kan ju inte i längden få framträda som det socialdemokratiska skolljuset."
De diskuterar skolmåltiderna där han förbluffas över både hennes tvärsäkerhet och diffushet:
"Hon kan säkert inte vara någon verkligt värdefull tillgång när det gäller att lösa konkreta arbetsuppgifter, hur behaglig hon nu i övrigt kan vara."
Men Ulla Alm, sedermera Lindström, tyckte han ännu sämre om, "en ny och försämrad upplaga av Alva Myrdal". Ulla Lindström fick dock en stats-rådspost medan det dröjde till Alva Myrdal var 64 år innan hon fick en ministerpost - av Olof Palme.
Sen dess har Sverige hunnit bli bäst i klassen på jämställdhet i politiken även om alliansens regering nu är några kvinnor back. Men på partiledarnivå var det länge en one woman show som Gudrun Schyman skötte med den äran.
Allt gick bra så länge hon inte blev för konkret i sin feministiska analys. Alkoholproblem kunde hon bli ursäktad för men inte för sina påståenden om hur män förtrycker kvinnor. Nu undrar man om folkopinionen på samma sätt har svalt Mona Sahlins gamla Toblerone - så länge hon ligger lågt med eventuella feministiska böjelser.
På presskonferensen berättade Mona Sahlin om de tre områden hon kommer att satsa på, men aktade sig för att andas ordet feminism, eller ens jämställdhet. Klimatfrågan, jobben och "sist men inte minst arbetet mot de ökade klyftorna". Klyftor - ett rätt oförargligt ord. Men ett som bland annat döljer motsättningarna mellan manskultur och kvinnokultur. Blir Mona Sahlin den som kan jämna ut 118 år av socialdemokratisk ojämställdhet?
Ami Lönnroth
Politisk krönikör