Kina var den av andra världskrigets segrarmakter som slogs längst och bland dem som offrade mest. För andra världskriget började inte 1939 när Hitler invaderade Polen, utan 1937 med incidenten vid Marco Polo-bron utanför ?Peking. I Kina är andra världs-?kriget därför känt som det anti-?japanska kriget.
Som mest satte Kinas dåvarande ledare Chiang Kai-shek in fyra ?miljoner soldater mot de invaderande japanerna. Kina förlorade ?14 miljoner liv i kriget, skriver ?historikern Rana Mitter i boken "Forgotten Ally: China’s World War II, 1937–1945".
I efterhand har Kinas krigsinsats negligerats. USA:s krig mot Japan har beskrivits i ett oändligt antal filmer och böcker. Men Kinas krig hamnade i skuggan av inbördeskriget mot Mao Zedongs kommunistgerilla, som Chiang förlorade 1949.
Vad som är mindre känt är Stalins roll i kriget mot Japan. Förutom atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6 augusti 1945 ses Sovjets attack mot det av Japan ockuperade nordöstra Kina 9 augusti som en av de viktigaste faktorerna för att framtvinga Japans kapitulation.
Eftersom Peking sedan bröt med Sovjet under kalla kriget har det ryska stödet också sopats ?under mattan.
Men i dag är Kina och Ryssland bästisar igen och den gemensamma krigshistorien grävs fram, bokstavligen.
Nyligen fann en rysk-kinesisk undersökningsgrupp kvarlevorna av 413 sovjetiska soldater som dött i strid mot Japan på berget Huoshan i nordkinesiska Heilongjiangprovinsen, rapporterar nyhets-?byrån Xinhua.
Stalin hade redan tidigare hjälpt till i kriget. Dels stöttade och ledde han självklart den ?kinesiska kommunistgerillan. Men Stalin stödde även Maos dödsfiende, den rabiate kommunisthataren Chiang Kai-shek. ?Under slutet av 30-talet och början av 40-talet höll sovjetiskt flygunderstöd, militär hjälp och utrustning nationalistarméns krigsinsats under armarna när den var på väg att kollapsa. Om Kina förlorat skulle Kina ha blivit den perfekta startpunkten för en japansk invasion av Sovjet, och det ville Stalin förhindra.
Efter Tyskland och Japans kapitulation fortsatte den kapitalist-kommunistiska kraftmätningen.
När Mao utropade Folkrepubliken Kina 1949 var han fortfarande en underlydande åt "folkens fader" Stalin. Men, medan Sovjet kollapsade lever det kinesiska kommunistpartiet i högsta välmåga.
I dag driver Putin och Xi Jinping bägge neo-auktoritära nationalistiska regimer. De legitimerar sig med budskapet att deras stolta nationer är kränkta av väst och att endast en auktoritär stat och ledare kan rädda dem. Men det är Kina som är supermakten medan Ryssland mer liknar ett ilsket fyllo på en bar, som ömsom yrar förvirrade teorier om ett euroasiatiskt rike, ömsom klappar till någon svagare granne.
Putin kan måhända vinna slagsmål men det första han gjorde efter Ukraina-invasionen var att springa till Kina och sälja gas till vrakpris. Moskva blir allt mer utlämnad åt priser och politik dikterade från Peking. Både Xi och Putin är grundligt skolade i marxism-leninismens läror, och de kan citera Marx – att historien har en tendens att vara både ironisk och tragisk när den upprepar sig.