Carina Glenning: Lägg inte era saker på biltaket

Jag hämtade min bil på verkstaden efter jobbet i fredags. Stuvade in jacka och väska i baksätet och körde hemåt. Efter fem kilometer på den hårt trafikerade trafikleden, i rusningstrafik, stannade jag för att ringa Gubben och kolla om nåt skulle handlas.

Letade som en idiot, men mobilen var väck. Jag fick en flashback av att jag lagt den på biltaket medan jag stuvade in grejer.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin gjort så tidigare.

Vände om och tänkte att den borde ligga mitt på vägen eftersom den legat på biltakets vänstra sida. Nä, ingen mobil under de fem kilometrarna. Den snälla mekanikern på verkstaden följde med mig ut och ringde till min mobil på parkeringen, där jag lagt den på taket.

Jag visste att den var satt på bara vibration, så medan han ringde kröp jag omkring i parkeringens buskage. Nix telefon.

Hem och ondgjorde mig inför Gubben som var sympatisk nog att INTE påpeka hur sällsynt korkat det är att förvara betalkort, id-handling och telefon ihop. Spärrade betalkorten och ringde polisen, bara för att höra att hittegodsavdelningen nu var stängd. Välkommen åter på måndag.

Gubben och jag åkte in till stan på lördagen igen. Tänk om den låg i ett dike intill trafikleden? Men fem kilometer trafikled utan vare sig trottoarer eller cykelbanor, hur letar man där? Att köra 20 på en 70-väg är ju livsfarligt. Att gå längs den likaså.

Det låter löjligt, men det kändes som om jag själv var försvunnen. I mobilen har jag allt. Den är jag.

Jag ringde den. Signalerna gick fram och det kändes hoppingivande. Som om jag fortfarande var vid liv. Men var var jag? Tunga regnmoln hopade sig över trafikleden.

Om jag låg i ett dike och regnet snart öste ned skulle telefonen bli förstörd. Favoritbilderna på barnen, bröllopsbilderna, allt. Åh, korkade jag som inte tankat över kära ting till en molntjänst.

Snart borde batteriet ta slut och då skulle jag ligga och dö, ensam och dyngsur längs en trafikled, och aldrig mer komma till rätta.

Jag gjorde en förlustanmälan hos polisen och fick veta att om jag inte före förlusten installerat en ”hitta min mobil”-app så var det kört. Tekniskt kunniga grannar och jobbets it-support var inne på samma spår. Det här var ett mission impossible och mobiloperatörer sysslar inte med att leta rätt på klantiga människors mobiler.

Men så föreslår Gubben att jag ska ringa hans it-guru Stefan som låter glad i hågen och säger:

– Lugn. Om du har loggat in på Googletjänster som Gmail, Maps eller YouTube med telefonen är funktionen ”Hitta min enhet” automatiskt aktiverad. Men du måste ha mobildata eller WiFi-­anslutning på och ha synlighet och plats aktiverade i mobilens inställningar, om det ska funka.

Det visste jag att jag hade.

Jag gick till android.com/find på paddan, hade glömt lösenordet till mitt Googlekonto men skapade ett nytt, loggade in på google.com/android/find och vips fylldes paddan av en karta med en markör vid Linköpings polisstation!

Jag låg inte i ett dike, men om jag gjort det hade jag hittat mig.

Jag vädjade till en polis, även hon ovetande om denna funktion, att gå till den stängda hittegodsavdelningen och hämta min telefon.

Ett dygn efter förlusten hade jag mig själv i näven igen. Navelsträngen intakt och jag möjligen aningen mindre dum i huvudet.

När jag med mitt fingeravtryck öppnar mobilen finns ett messengermeddelande: ”Hej! Jag hittade din telefon mitt i Gumpekullarondellen i Linköping och lämnade den hos polisen”.

Upphittaren måste ha kommit precis efter mig och hann rädda den, innan den blev överkörd i rusningstrafiken.

Tack, Jonas Ernvin! Vilken lycka att det finns människor som du.