"Hejsan Fredrik! Det var länge sedan! Är allt bra?"
Dialekten och den knarriga rösten avslöjar att det är min gamla släkting Henry som jag har på tråden. Han bor i andra änden av Sverige och inte alltför sällan hör han av sig. Han är snäll och trevlig, alltid med en spännande historia innanför rockärmen. Men de senaste åren kunde Henrys samtal lika gärna gått till vårdcentralen istället för till mig.
"Nä, det är inget vidare. Liktorna krånglar, bäckenet är ur led, knäna glappar och klådan gör att jag inte kan sova", beklagar han sig.
Dessutom vet inte Henry hur man avslutar ett telefonsamtal. När han för tredje gången på 45 minuter kommer in på hur besvärligt det är att sitta på grund av alla hemorrojder börjar det bli dags att avrunda samtalet.
– Alltid lika trevligt när du ringer Henry, men nu måste jag fixa kvällsmat till ungarna, hör jag mig själv säga.
Självklart är det en lögn. Vi hade redan ätit innan telefonen ringde. Nöden har ingen lag.
”Det är fult att ljuga”, har vi nog alla blivit uppfostrade med. Och kanske är det så? Men är det okej att alltid säga sanningen? Tänk om vi människor jämt skulle berätta vad vi tycker och vara "ärliga" mot varandra hela tiden, vilket hemskt samhälle skulle vi inte få? (Eller kanske redan fått?)
"Vilken ful tröja du köpt, den passar verkligen inte dig!"
"Ledsen, men jag kan inte äta mer. Den här maten var det mest oaptitliga jag någonsin stoppat i munnen."
"Sorry, men jag orkar inte umgås med dig när jag jobbat hela veckan."
"Så sjukt trist och orättvist att just du fick mer i löneförhöjning än vad jag fick, din fjäskare."
"Er bebis är inte sötare än andra bebisar, så sluta säg: Är hon inte gullig?"
Det är i de här situationerna som nödlögnen, eller den vita lögnen, kommer perfekt till sin rätt. Jag skulle till och med vilja sträcka mig till att nödlögnen är kittet som håller ihop samhället, oljan som smörjer det mellanmänskliga maskineriet. Utan den skulle arbetsplatser, förhållanden, styrelser och föreningar braka samman.
Vi kanske till och med borde ljuga oftare? Allt för ett trevligare, snällare och mer friktionsfritt samhälle!
Någon mer som hänger på om jag startar föreningen ”Lögnare utan gränser”? Men de som blandar ihop nödlögnen (den vita) med den riktiga lögnen (den rena och skära) skulle förstås inte få något medlemskort.
Var den gränsen går skulle jag kunna berätta mer om, men tyvärr har jag inte tid, för jag har en tvättid att passa!