Ni vet hur det är med grannskap i Sverige, i alla fall när man bor i lägenhet. Att titta genom dörrkikaren så att det är tomt i trapphuset innan man går ut, att helst ta trappan för att slippa trängas i samma hiss och att vara så tyst som möjligt när man har lyhörda väggar, är vanliga företeelser.
Att vi i Sverige försöker vara osynliga för våra grannar är ingen myt. Det är en verklighet. Ibland en sorglig sådan, när det innebär att människor kan ligga döda i sina hem utan att någon saknar dem. Men jag behöver kanske inte göra det, tack vare min vägg-till-vägg granne som stalkar mig.
Så här fick jag reda på det.
Springande från vinterkylan öppnade jag portdörren och rusade in. På andra sidan dörren försökte min granne ta sig ut. En oundviklig träff. Inte så farligt som man kan tro. Min granne är faktiskt social och inte rädd för att prata med mig. Jag har ändå bott i tiotals olika lägenheter och jag minns inte att jag haft grannar som småpratade när vi korsade varandras väg. Vi hälsade ”Hej!” och jag trodde att det var allt. Då frågade hon mig plötsligt: ”Bor du inte här längre? Jag har varit orolig.”
Förvånat frågade jag tillbaka ”hurså?”
Det visade sig att min granne hade märkt att det inte kom några ljud genom den lyhörda väggen mellan oss på ett tag. Sedan kollade hon i min brevlåda som var full med post. Då blev hon orolig och sökte på mig i sociala medier. När hon ansåg att jag var aktiv, då förstod hon att inget hade hänt mig. ”Förlåt om det känns som att jag stalkar dig, men jag blev lite orolig”, sa hon ursäktande.
Förvåningen blandades med glädje och hopp. Det finns faktiskt människor som bryr sig.
Som en förklaring till er som undrar: Jag jobbar i en annan stad halva veckorna och jag är för lat för att rensa brevlådan. Är det inget viktigt lämnar jag alla gratistidningar och reklam.
Grannen gick sin väg och jag tog hissen upp, själv, med ett leende på läpparna.
I Sverige har vi världsrekord i ensamhushåll och vi värdesätter integriteten högt. Samtidigt dör människor ensamma och upptäcks flera dagar, veckor, och – i vissa fall – månader senare för att ingen tittar till dem. Det är förfärligt.
Jag förväntade mig inte att min granne skulle stalka mig, men jag är tacksam att hon gjorde det. Hade jag dött hade min familj, efter några dagar, gjort något, men tänk om man inte har regelbunden kontakt med någon.
Vi borde stalka varandra mer, så länge vi menar väl.