– Det är inte min tur, det är doms! hörde jag en femåring säga på minigolfbanan intill min.
Svaret från föräldern kom blixtsnabbt.
– Det heter inte doms, det heter deras.
I vuxenvärlden är det även förbjudet att säga gedde, hållde och hons. Löjligt och överpretentiöst! Gedde låter poetiskt tycker jag. Speciellt om man uttalar det på östgötska.
Vi hade bara förflyttat oss en bana när jag hörde femåringen igen. Den här gången var hon arg och frustrerad. Hon slog klubban hårt i backen.
– Vilket skitspel! Jag missar hela tiden!
Svaret från föräldern kom lika snabbt den här gången.
– Men Lisa, så där får du inte säga! Alla kan missa. Det är bara ett spel.
Bara ett spel! Bara ett spel?
Lisas rekorderliga förälder kan inte ha mer fel. Det är världens sämsta spel.
Vem kom ens på idén?
Det vore en sak om utrustningen var av hög kvalitet. Men oftast är klubborna för långa, handtagen för glidiga, banorna för luddiga och hålen för små. Dessutom har kommunen skakat av årets samtliga julgranar på banorna och tömt kommunalrådets grusiga skor på bana 18. En sak är säker, jag siktar åtminstone rätt. Det är inte mitt fel att bollskrället går åt ett annat håll.
Sedan blir jag anklagad för att vara dålig förlorare när jag missar? Jag, dålig förlorare? Knappast!
Det är som en i grundlagen oskriven regel, att man som svensk minst en gång varje sommar ”hamnar” på en minigolfbana.
Du har säkert varit med om att stanna till vid något mysigt turistställe, typ Kristianopel, ”för att se vad som finns”. När vi vuxna tagit oss igenom små pittoreska sjöbodar fyllda med linnedukar, keramikskålar och rökt sik har barnen tröttnat. Det brukar ta sisådär 7,5 minut.
Desperat börjar sökandet efter något barnvänligt alternativ till knypplade spetsar och handbroderier. Redan där och då är det kört. För i varje liten svensk semesterhåla finns det bara två alternativ – glass eller golf. Och glass är inte bra för tänderna, som flourtanten alltid brukade säga.
Det får bli minigolf.
– Det heter faktiskt bangolf, säger en överpretentiös vuxen som fullständigt nördat ner sig i "sporten" och har en egen privat klubba med slät boll.
Jag struntar i vad den kallas, för på bana 12 har jag gett upp. Det har även Lisa. Bollarna har vi dumpat i hål 18. Två femåringar sitter nu på samma bänk med var sin glass och surar.
– Jag gedde upp, säger jag.
– Det är hons fel, säger Lisa och pekar på sin mamma.
– Ja, och doms, säger jag och pekar på de usla banorna.