”Reglarna i 45 gånger 145 finns bara i 4,5 meters längder, men det gör inget. Jag kan såga av dem på mitten.”
Det räcker att backa några månader så var det en mening jag aldrig trodde att jag skulle formulera. Tänk vad man lär sig när man måste.
För några veckor sedan blev jag husägarinna. Från första gången jag steg över tröskeln kändes det rätt. Här kan vi bo, barnen och jag. Nära vatten, nära naturen. Lagom stort för oss tre.
Men det finns en del att göra. Målning, tapetsering, köksrenovering. En vägg ner här, en annan upp där.
Min inredningslust är det inget fel på. Men det är otroligt vad mycket man inte har en aning om. Det som kändes som ”en burk färg och ett par penslar bara, så blir det snyggt” är löjligt långt från verkligheten.
Nu vet jag hur man hänger ett lod för att komma igång bra med första tapetvåden. Att det är lite dumt att börja med mönsterpassningen från helv… men att allt går bara man är noggrann.
Att renoveringsgips är en gudagåva, att spackla är skitsvårt, att vattenbaserad färg är bra när man ska tvätta händer och penslar men inte lika lätt att måla med.
Jag slänger mig med ord som primer, gipsskruv och kraftavbitare som ingenting. Hanterar en polygrip som vore det ett hemtamt badmintonracket.
Jag har trampat på en såg, hackat kakel utan skyddsglasögon och varit väldigt nära att ställa högerfoten i en burk vit färg. Och det har bara gått tre veckor.
Jag minns hur jag stod i färgbutiken tidigt i höstas när jag just skrivit köpekontraktet på huset och frågade en säljare hur många tapetvåder man vanligtvis får ut ur en rulle. Jag svalde och svalde. Tårarna brände. Jag kände mig så ensam. Nu hänger jag i färgaffären ett par gånger i veckan. Köper våtrumslim, golvspackel och målarfärg om vartannat.
För en som sitter vid datorn mest hela dagarna är det skönt att jobba med kroppen.
I helgen köpte jag en skruvdragare. Och en dyr hammare. Kom på mig själv att hänga lite väl länge vid avdelningen för skruvmejslar, vände och vred på några som verkade stabila och bra.
När jag kom hem täljde jag till en snickarpenna med kniv och skrev måtten till en gipsskiva direkt på en vägg.
Det känns handlingskraftigt att vara sin egen byggledare. Jag kommer alltid att känna mig mer hemma med penna och block än med hammare och spik, men som sagt – handfast hantverk ger energi.
Därför kändes det helrätt att hämta ut paketet på posten med mina nya snickarbyxor häromdagen… På tal om kläder jag aldrig trodde att jag skulle äga.