Det var en skön sensommardag och ännu var inte semestern slut.
Vi kom snart fram till ett område nära Lillån där det växte meterhögt gräs. Jag gick först, med fästmön ett tiotal meter snett bakom mig. Plötsligt – och fullständigt oväntat – hörde jag ett brak ett stenkast framför mig. I nästa sekund fick jag syn på DJURET.
Jag är oändligt tacksam över att endast flickvännen behövde bevittna det ovärdiga spektakel som följde. Jag hörde ett otäckt, högt och påfallande ljust skrik. Sedan insåg jag att det var jag själv som åstadkom detta fullständigt omanliga läte. Det var ett skrik i ren panik.
Jag har förståelse för om en del tror att jag överdriver, men sanningen är den att det djur jag fick syn på, och som i detta skede gjorde en chockerande snabb rusning mot mig, var en enorm vildsvinsgalt. Jag har läst att en vildsvinsgalt kan väga upp till 200 kilo. Vad mig anbelangar kan det vildsvin som nu närmade sig mig i blixtfart ha vägt både 300 och 400 kilo.
Jag stod som fastfrusen i det höga gräset och fortsatte skrika ihållande och onaturligt högt. Vildsvinsgalten, vars betar jag såg, var nu bara någon meter från mig. Då vek den av. I riktning mot sambon.
Jag fortsatte av någon anledning att skrika. Då girade galten åt vänster och rusade ned i bäckravinen. Vi hörde hur den dundrade in i ett träd innan den försvann. Sedan blev det tyst. Knäpptyst. Det var bara mitt hjärta som lät.
Benen darrade. Händerna darrade. Rösten darrade. Sedan kom lättnaden och den där euforiska känslan som man kan uppleva när man just varit med om något potentiellt livsfarligt och inser att man klarat sig.
Vi bestämde oss för att avbryta kantarelletandet och begav oss raskt hem till torpet. Jag hällde upp en whisky och kände mig mer levande än på många år. På kvällen tände vi en brasa och åt en kantarelltoast. Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att det var den godaste svampmacka jag någonsin ätit.
Senare har jag läst att vildsvinets rykte som ett aggressivt och farligt djur saknar grund. Det stämmer säkert. Vi hade förmodligen bara oturen att råka närmare oss en galt som låg och vilade i gräset medan han vaktade sina kantareller.