Jag var nyligen på en läsarträff i en ort i Östergötland.
Jag hade just talat färdigt, åhörarna var på väg att skingras, när jag kände en liten hand greppa svagt, svagt runt min högra underarm.
– Jag vill berätta en sak för dig, Christer.
Där stod en liten dam, med vitt hår och ett varmt, inbjudande leende.
Inga artighetsfraser, uppenbarligen tyckte hon att hon störde mig, att min tid egentligen var för dyrbar för henne, så lite forcerat gick hon rakt på sak.
– Du skrev om ensamhet i julas. Om hur du gick hem till en äldre kvinna med varor Corren sålde och hur du slogs av hennes ensamhet.
– Om du visste hur många vi är som har det så. Jag är rörlig, så jag kan fortfarande ta mig ut, men vet du, Corren är det enda umgänge jag har. Min gubbe dog för många år sen, över 20 år sen nu, och sedan dess umgås jag aldrig med någon. Du tycker kanske det låter konstigt, men Corren och Gokväll-programmet på TV är min värld.
"Men du är ju här också, på den här träffen, så du tar dig ut en del också, eller?" sa jag.
– Jag har börjat göra det alldeles nyligen och det var det jag skulle komma till, att Correns idagspalt betyder så mycket för mig. Tidigare läste jag den bara, men så en gång såg jag att det skulle bli musik nära där jag bor, så då gick jag dit. Det är det bästa jag har gjort. Nu hittar jag varje vecka något i spalten som jag besöker, musikunderhållning eller föreläsning.
– Det har inte förändrat min ensamhet, den kämpar jag med varje dag och tyvärr är jag dålig att ta kontakt med andra människor på såna här tillställningar. Så här som jag går fram till dig nu gör jag aldrig till någon, men det känns på något sätt som jag känner dig efter alla dina år i Corren.
Jag hann inte öppna munnen förrän damen fortsatte ivrigt:
– Du tycker säkert jag är fånig, men jag brukar tänka att jag får besök av er som skriver i Corren. Ni är ju mitt dagliga umgänge. Oj vad jag skrattar ofta med Carina. Hon är verkligen i min smak. Jag säger faktiskt "Gomorron Carina!" till hennes bild. Det gör jag till Widar också, på debattsidan. Tänk om politikerna hade hans sunda förnuft.
"Men herregud vad många fina ord, nu måste jag krama dig" sa jag och böjde mig ner och kramade om damen.
– Det vara bara det jag ville säga, att Corren och idagspalten betyder väldigt mycket för mig och säkert för många andra. Tänk på det! sa den lilla fina damen och klappade mig på kinden.
Lika snabbt som hon dök upp, lika snabbt knatade hon iväg och lämnade mig med ännu ett överväldigande läsarmöte i hjärtat.
Efteråt tänkte jag på en annan änka, en kvinna som kallade sig Marianne i ett läsarbrev jag fick efter det jag skrev om ensamhet i julas.
Hon skrev: "Som nybliven änka funderar man över hur folk kan bete sig! Efter att ha bott grannar i många år, med både umgänge och samtal över häcken, låser de plötsligt in sig, eller springer med raska steg in och låser om sig. Inte ett beklagande eller 'Hur mår du?', man är som om man vore pestsmittad."
Vi hör nästan aldrig om de ensamma människorna i samhällsdebatten.
De politiska partierna vet att de inte vinner ett val på att charma den gruppen, så de talar hellre om annat. Myndigheter, stora företag och organisationer gör också väldigt lite för de ensamma.
Familjen Kamprads stiftelses initiativ tidigare i år, att satsa fem miljoner kronor på sociala aktiviteter för äldre för att minska ensamheten för alla äldre i hela Småland, tillhör verkligen undantagen. Så all heder till Ikeagrundaren för det.
Mycket av det som görs för Sveriges ensamma görs annars av kyrkor, välgörenhetsorganisationer och pensionärsföreningar. Själv gillar jag alla språkcaféer som har skapats på senare år, främst för att hjälpa invandrare att få kontakt med svenskar och det svenska språket men som ju också är utmärkt för ensamma som vill träffa andra människor.
En annan företeelse, som låter hur rolig som helst, är de en eller två veckors sommarkollo för äldre som Stockholms stadsmission har arrangerat i flera år. Tummarna upp för det.
Ensamhet är inte bara en fråga om medmänsklighet, det är också en hälsofråga.
För något år sedan läste jag om amerikanska forskare som visade att ensamhet signalerar fara till kroppen och det ökar antalet stresshormoner och minskar produktionen av vita blodkroppar, vilket i sin tur minskar motståndskraften mot virus.
Peter Strang, professor på Karolinska institutet som har forskat på de psykologiska effekterna av ensamhet, menade då i en SVT-intervju att kroppens reaktion på ensamhet kan förklaras ur ett historiskt perspektiv.
– Historiskt sett har gemenskap varit människans framgångsfaktor medan ofrivillig ensamhet har inneburit konkret livsfara eftersom den ensamma individen kunde förvänta sig anfall på savannen, av rovdjur eller fiender. Det gällde att antingen fly tillbaka till gruppens gemenskap, eller stanna kvar för att slåss mot fienden och kroppen förberedde sig för detta. Idag är vi i en ny värld, oftast utan fysiska hot, men våra gener är gamla och reagerar som de alltid gjort.
Så det finns många skäl att motverka den ofrivilliga ensamheten.
Jag lovar att Corren kommer fortsätta göra vårt i det lilla – och publicera idagspalten varje dag.