Stormen Per påminner om en av Gudruns viktigaste frågor. Vem ska ta ansvaret för den privatiserade infrastrukturen?
I många av de sönderblåsta områdena är problemen sorgligt välbekanta. Det behövs inga stormar av rubrikformat för att elen ska försvinna något dygn eller två. Blötsnö räcker. Den fasta telefonin hänger också på en tråd.
Men Per slog även ut mobiltelefonin - och det gör bekymren riktigt allvarliga. På bara några år har vi anpassat vårt sätt att leva efter nallarna. Med mobilerna kan vi kolla att släktingar på landsbygden har mat och el, vi kan larma när det börjar brinna, och vi kan gå utefter ledningsgatorna och ringa Sydkraft - förlåt, Eon - om vart de ska skicka folk.
I mitten av januari slogs masterna ut igen. Då klipptes kontakten av. När det började brinna utanför Tingsryd tog insatsen tjugo minuter, berättar en av mina småländska grannar, därför att enda sättet att larma var att sätta sig i bilen och köra in till samhället.
Pers påminnelse handlar om två saker. Vad ska göras först? Vem ska göra det?
Samhällsutvecklingen har redan besvarat den första frågan. Det är mobilerna som måste gå först. Rimligtvis borde det också vara de som är lättast att återställa. Att säkra ett begränsat antal master, att de står och att de har reservström, måste vara enklare än att få ledningsnäten i skick igen. Inte minst kan fungerande mobiler också underlätta arbetet med den andra infrastrukturen. (Men hur laddar man dem då, undrar en av mina storstadsbekanta. Han vet inte att man kan ladda mobilen i bilens tändaruttag.)
Frågan om ansvaret är svårare, åtminstone att döma av svaren under Gudrun. Det är bolagen som måste lösa problemen, svarade politiken. De har köpt infrastrukturen - då måste de också ta ansvaret för den.
Det betyder också att den offent- liga sektorn slipper alla besvärliga organisationsproblem. Medan många fick vänta på elen i en månad eller mer efter Gudrun började ansvariga ministrar fundera över hur mycket hushållen skulle få i ersättning vid elavbrott. Med ekonomiska incitament skulle bolagen tvingas ställa upp.
Men jag tror att problemet måste få en annan lösning. Att infrastrukturens vardag är privatiserad betyder inte att den offentliga sektorn kan lägga allt i bolagens knä. Ansvaret för medborgarnas väl och ve kan staten aldrig lämna över.
Om de privata bolagen inte klarar av att återställa infrastrukturen inom rimlig tid måste de offentliga organen kunna gå in. Staten och kommunerna skulle kunna mobilisera försvarsmaktens ledningsbyggare; de kanske kan utnyttja civilförsvarsplikten för att kalla in andra elinstallatörer än bara de som bolagen har; de kan betala skogsbrukare för att röja ledningsgatorna inom sina områden.
Bolagen kan inte dimensionera sina räddningsresurser efter Gudrun: då måste staten kunna träda in - och skicka notan till bolagen. Då får bolagen betala, när de måste ta hjälp av andra för att återställa infrastrukturen inom rimlig tid - och den rimliga tiden ska räknas i dagar, aldrig i veckor.
Gunnar Wetterberg
Politisk krönikör