Fem minuter senare Ängrade jag mig. Jag hade brutit mot de regler för internetkommunikation som jag satt upp för mig sjÀlv: Aldrig svara i affekt. Inte lÄta mig provoceras. Markera tydligt, men artigt, nÀr jag tycker att tonen inte Àr acceptabel.
Jag skickade Ànnu ett mejl och bad om ursÀkt.
NÀthat diskuteras flitigt just nu. Det Àr ett vidrigt fenomen, dÀr barn blir hÀnsynslöst mobbade och debattörer, programledare och vem som helst som vÄgat uttrycka en Äsikt riskerar att översköljas av hatiska kommentarer. I sina vÀrsta former handlar det ofta om mÀn som nÀthatar kvinnor. Nyligen berÀttade SVT:s Anna Hedenmo om hur hon utsatts för en grov hatkampanj. NÀthatet Àr inte bara otÀckt utan ofta sÄ enfaldigt att man vill grÄta, i somras utsattes flera tv-meteorologer för nÀthat frÄn personer som tyckte att sommarvÀdret var dÄligt.
SjÀlv Àr jag lyckligt lottad, jag Àr en svenskfödd man och till min mejlbox nÄr bara lite stÀnk frÄn nÀthatets dyngpöl. Jag mÀrker framför allt en tydlig förÀndring av tonlÀget i de kritiska lÀsarkommentarerna. Att lÀsare har synpunkter pÄ det jag skriver Àr helt i sin ordning, men sedan ett par Är tillbaka har det blivit vanligare att man inleder med att ta heder och Àra av mig som journalist. Jag Àr dum i huvudet, jag borde fÄ sparken...och dÀrefter kommer kritiken, i bÀsta fall understödd av begripliga argument. MÄnga tycks dessutom skriva i vredesmod, ofta innan de lÀst artikeln till slut, vilket skapar mÀrkliga missförstÄnd.
Naturligtvis pÄverkas jag av de hÀr mejlen. Jag har en yrkesstolthet. Jag jobbar i ett högt tempo och anstrÀnger mig varje dag för att det jag skriver ska vara korrekt och balanserat. Jag har, som alla mÀnniskor, stunder av tvivel och otillrÀcklighet. DÄ Àr det tufft att börja dagen med att bli idiotförklarad av nÄgon som lagt sig till med vanan att rasa av sig pÄ nÀtet.
För det Àr det som Àr sÄ tragiskt: Det handlar inte om en handfull hatiska mÀn som sitter hemma med fradgan droppande i tangentbordet. MÄnga vanliga, hederliga svenskar tycks ha ryckts med av den nya digitala hÄnfullheten. De slÀnger i vÀg nÄgra elakheter pÄ nÀtet pÄ morgonen, knyter slipsen, Äker till jobbet dÀr de Àr vÀnliga och snÀlla och aldrig skulle drömma om att trÀnga sig i lunchkön, Äker hem, ser pÄ tv, hatar lite pÄ nÀtet och gÄr och lÀgger sig.
Det handlar om bristande inlevelseförmÄga. Hatarna och hÄnarna har en dÄligt utvecklad förmÄga att sÀtta sig in i hur det kÀnns att ta emot deras kommentarer. Ofta har de helt enkelt glömt att det finns en mÀnniska i andra Ànden. Det Àr ingen tillfÀllighet att 95 procent av hatarna Àr mÀn, vi uppfostrar flickor till att vara empatiska medan mÄnga pojkar inte uppmuntras att utveckla sÄdana sidor.
Hur ska vi hantera hatarna och hÄnarna? Jag vill Äterkomma till det i en annan krönika. Under tiden ska jag försöka hÄlla mig till mina tre regler, internet behöver inte en gaphals till.