Jag växte upp i det som i efterhand kallats DDR-Sverige. Alltså ett land med två TV-kanaler, tre radio-kanaler, hyfsat stabila regeringsbildningar och en känsla av stagnation. För att parafrasera Göran Persson: ”kom inte dragandes med 70-talet, jag har sett det, jag har vuxit upp i det, jag avskyr det”.
Värnplikt, marginalskatter över 100 procent, förstatligande av företag, löntagarfonder, ”tillhör landstinget”; listan över politisk styrning och ingrepp kan göras lång. Viktigast var nog ändå att hoppet om framtiden övergått till förstämning eller förtvivlan. Några påstod att ”en annan värld är möjlig”, men den världen framstod som ännu mindre lockande.
Att lära av historien är att utifrån egna erfarenheter eller vetenskaplig empiri förstå och förklara världen bättre. Men historia har en förrädisk kusin – nostalgin. Som personlig känsla är nostalgin en underbar, lätt sövande drog, som skapar en känsla av välbefinnande och kontroll. Som politisk kraft är den fullkomligt livsfarlig.
Vi som vuxit ur barndomen kan visserligen förnimma en känsla av trygghet när vi blickar tillbaka. Vi hade mindre ansvar och uppenbarligen ordnade sig det mesta eftersom vi ännu lever. De problem som då var akuta och jobbiga är sedan länge lösta.
Skrubbsåren har blivit blekta ärr och den läskige killen på skolgården är inte längre något hot. Då är det lätt att skapa en idyll av dåtiden. Vi hade inte heller hunnit med att göra lika många misstag, hamna i konflikt med personer vi bryr oss om eller älskar och inte gjort val som vi efterhand kunnat tänka ”Vad om inte?”.
Ett av de mer mästerliga citaten jag stött på är ”Det är först andra gången man läser Marcel Proust som man inser storheten i hans verk”. Med tanke på att hans monumentalverk ”På spaning efter den tid som flytt” är på flera tusen sidor, så finns det onekligen något svåruppnåeligt i själva ambitionen.
Men vad som berättats mig är att det aldrig går att återskapa det förflutna. Den nervösa känslan varje något sker för första gången, den mer välbekanta när något upprepas, och det ointresse när något går på rutin – allt är olika episoder på en ofrånkomlig tidslinje. Tiden upprepar sig inte, trots att november återkommer varje år.
Men lösningen på våra personliga problem idag finns inte i vår barndom – på sin höjd kan vi nå ökad kunskap om varför vi har så svårt att ta itu med dem. Än mindre kan samhällets problem lösas med gårdagens metoder, vilket är förvirrande och existentiellt svårt för våra riksdagspartier.
För Socialdemokraterna innebär det att höjda skatter och större offentlig sektor inte har varit rätt svar på någon fråga de senaste 40 åren. Borgerliga partier längtar gärna efter en guldålder då man var det största oppositionspartiet. För Sverigedemokraterna är själva den grundläggande ideologin en dröm om ett Sverige som var – men aldrig finns.
Dagens politiker och deras väljare har att utifrån dagens situation försöka komma tillrätta med de problem som finns idag. Nya problem kommer att uppstå längs vägen, men det får aldrig bli ett hinder för att ta itu med de problem som existerar just nu. Det kan låta klyschigt, men 1900-talet går inte i repris oavsett vilka minnen vi har.