I Vadstena sneglar jag mot Bergenstråhlska huset. Där, med Rödtornet som granne, bor Göran Söderström. Där skrev han ”Strindberg – Ett liv”. Så tänker jag. Boken, som utkom 2013, är den kompletta biografin över Strindberg. Ett fullödigt praktverk. Men varför denna tystnad om boken på tidningarnas kultursidor? Blev Strindbergsåret 2012 för mycket för kulturredaktörerna? Nu, när julen står och stampar i farstun och klappar slås in, är det läge att påminna om boken, utgiven av Lind & Co.
Söderström är en nestor inom den internationella Strindbergsforskningen. Han ledde Strindbergsmuseet 1972–1990. Hans ”Strindberg och bildkonsten” var epokgörande. Med ”Strindberg – Ett liv” åstadkommer han det heltäckande porträttet av Strindberg och hans omtumlande, dramatiska samtid. Det är inte möjligt att ens försöka göra boken rättvisa på ett så här begränsat utrymme. Jag nöjer mig med några nedslag: Strindbergs betydelse för den unga arbetarrörelsen, inte minst ungsocialisterna. Allt kulminerar med Strindbergsfejden, som reflekterar klasskampen för 100 år sen, med Strindberg och Heidenstam som motpoler. Den senare stelnar till ett stumt monument. De patetiska försöken i Östergötland att hålla hans verk vid liv avsätter inga avtryck. Strindberg berör, det gör inte Heidenstam.
Strindberg som inspiratör: När det officiella Sverige vänder Strindberg ryggen och utmålar honom som en sinnessjuk föredetting, spelas han dramer för utsålda hus i Tyskland, Frankrike och Danmark. De förlöjligade kemiska experimenten: Söderström redogör för hur laboratoriet vid Sorbonne uppläts till Strindberg. Med Söderströms verk får vi för första gången den kompletta bilden av August Strindberg. Så känns det. Ingen annan biografi tecknar hans idéutveckling i så konturskarpa färger som Söderströms. Och visst – Strindberg var en knepig jävel, sammansatt och komplicerad (vem är inte det?!), men framför allt storartad i sin maniska produktivitet, i omsorgen om barnen, i kampen för folkstyret. Han är lika aktuell i dag som 1899. Då fyllde Strindberg 50 år. Svenska Dagbladet skrev att ”hyllningarna har formen av minnesanteckningar över ett redan avslutat livsverk.” Det var ett önsketänkande. Så fel de hade.
Konflikter och motsättningar präglade Strindbergs tid. I dag ser vi liknande mönster, om än med andra förtecken. Kanske därför Strindberg känns aktuell och angelägen.
Torbjörn Gustavsson är bygdeskribent & S-krönikör torbjorn.gustavsson@corren.se