Tre dagar efter dubbelmordet på Åsgatan den 19 oktober 2004 besökte Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp Linköping.
Efter att ha studerat mördarens tillvägagångssätt och jämfört med andra mord föreslog gruppen att polisen borde söka efter en ung, isolerad man som fick utlopp för sin svåra ångest genom att mörda åttaårige Mohammed Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenson.
För sin omgivning borde mannen framstå som mycket udda och utmärkande. Kort sagt: Dubbelmördaren var en fullfjädrad galning och han borde inte vara svår att hitta.
I mars 2006, sedan utredningen kört fast, gjorde gärningsmannaprofilgruppen ett nytt besök i Linköping. En reviderad profil på gärningsmannen blev resultatet.
Dubbelmördaren ansågs fortfarande vara en udda person som sannolikt blev mobbad under skoltiden. Men - och det var ett viktigt men - han väckte ingen uppmärksamhet. Dubbelmördaren smälte in i samhället.
Och jakten fortsatte.
Polisen har hela tiden suttit på varje mordutredares drömbevis - mördarens unika DNA-profil. Med den som grund har drygt 750 oskyldiga män fått lämna DNA-prov.
750 män!
I den svenska kriminalhistorien är det bara ett ärende som slår det. Det krävdes 777 DNA-prov innan polisen lyckads identifiera Hagamannen, våldtäktsmannen i Umeå.
Spaningsledningen väljer nu att ändra inriktning på utredningen. Den gamla gärningsmannaprofilen har för tillfället förpassats till frysboxen. Kriminalkommissarie Robert Kalmendal, som nyligen tog över som spaningsledare efter Thommy Håkansson, vill uppenbarligen sätta sin prägel på utredningen. Att han struntar i den prestigeförlust det innebär att lyssna till råd från en välkänd professor är endast ett gott tecken.
Dubbelmordet är en alldeles för allvarlig händelse för att prestige ska stå i vägen.