Stångåstadens logga och skrift som inte kan tolkas som annat än ren reklam. "Visste du att Stångåstaden bygger radhus med hyresrätt" är budskapet.
Reklam är reklam.
Novemberljus nåt helt annat.
Det drar åt konst, upplevelse, känslor, gestaltning och fördjupning av statyer och miljöer.
Hela idén är att INTE föra fram varumärken och platta, kommersiella budskap.
Det sker ju överallt annars i det offentliga rummet.
I torsdags kväll gick vovven och jag hela Novemberljusslingan med Correns karta i näven och kommunens broschyr i fickan.
En underbar promenad.
Elsa Brändströmstigen under träden på Vasavägen känns mäktig. Här har upphovsmannen Niklas Jurander funderat grundligt på vem Elsa Brändström var, hur han vill lyfta fram hennes verk.
Likadant är det med många av de andra novemberljusen. Djupare idéer ligger bakom. Deras skapare VILL något.
Det är därför de blir så bra.
Det är därför jag fånler under kristallkronorna i Ådalaparken.
Det är därför jag plötsligt skrattar högt när jag rundat sporthallen och stiger in i Pildammsparken där miljön runt minigolfbanan bubblar som en barndomsdröm om det perfekta tivolit.
Det är därför jag förvånas och hänförs genom hela Trädgårdsföreningen.
På Apotekaregatan tar leendet slut.
Det ena upplysta valvet ägs av Lindsténs cityfastigheter AB, privatkapitalismen i sin prydno alltså. Det är stilrent och snyggt, utan krusiduller. Självklart inga kommersiella budskap.
Valvet intill är alltså Stångåstadens, det kommunala bostadsbolagets. Allmännyttan. Det är här varumärke och reklambudskap tillåts skina i all sin nakenhet.
Jag tycker att det där lilla, undanskymda valvet tar ner hela, storstilade Novemberljus - denna ljusa, härliga höstidé som får halva stan på fötter och ger oss nya ögon att se de invanda miljöerna med.
Stångåstadens folk borde hålla sig för goda för sådant. Liksom Novemberljusbeställarna.