Hem till den svenska medieverkligheten efter två veckor utan tidningar eller tv, utan att ens förstå språket. Det gör att andra sinnen skärps och att man plötsligt får syn på sin normaltillvaro och förundras.
Utsiktspunkten var Atheninstitutets gästhem i Kavalla i norra Grekland, där vi bodde i 14 dagar. Under påskveckan hörde vi klockan klämta i kyrkan intill. Morgon, middag, kväll hördes dess uppfordrande metalliska klang och kyrkan fylldes. Under långfredagen ljöd dess sorgesång i alla de nio timmar frälsaren pinades på korset. Dova klämtanden med långa intervaller. Och sen, vid påsknattsmässan, den glada klockringningen när han uppstått igen.
Alla de lyckliga människorna med ljus i händerna som lyssnade på biskopen på torget i Kavalla.
Det lysande korset på det högsta utsiktsberget ovanför stan dit vi klättrade en dag.
Måltiden som vi bjöds på av nunnorna i det grekiskortodoxa klostret uppe i bergen, dit vi gjorde utflykt - fårkött, feta, sallad och vin i klostrets refektorium. Nej, det var inte tal om att betala. I klostret utspisas alla som kommer på besök.
Och vägarna, kantade med alla de små minikyrkorna, altaren som enligt vad som sägs är minnesmärken över trafikens offer. I så fall får de väl ses som tecken på en överdriven tillit till Guds skyddande hand.
Det rådde i varje fall ingen tvekan om att här levde vi i en religiös verklighet, föga ifrågasatt.
Vad den betydande muslimska minoriteten i staden Xanthi några mil bort tänkte och kände dessa dagar, det undrade vi förstås på vårt möjligen svenskpolitiskt korrekta sätt.
Och vad skulle Muhammed Ali ha sagt om denna massivt kristna manifestation, stadens muslimske son som föddes i Kavalla 1769 och kom att bli vicekung i Egypten 1805 under den turkiske sultanen. Han grundade den dynasti som slutade när kung Faruks späde son Faud störtades från tronen 1953. I varje fall hyllas han av sin födelsestad med en vackert placerad ryttarstaty intill det hus där han föddes. Och i det klosterliknande hus han lät uppföra åt sig, Ilmaret, som sedan blev koranskola och välgörenhetsinrättning för stadens fattiga och nu är ett sobert hotell för folk med pengar, hyllas hans minne.
Efter att ha vistats i dessa religiösa och historiska verkligheter i två veckors tid återvänder vi hem och det första vi upptäcker när vi slår upp en av våra tre morgontidningar, Svenska Dagbladet, är att det pågår ett religionskrig i spalterna. Frilansskribenten Bitte Assarmo hävdar att kristna jagas i Sverige. "Varför förtigs förföljelsen av de kristna?"
"Förföljelse av kristna" - nog är det att ta i. Och hur tar den sig utryck? Jo, enligt Göran Skytte, som ger henne eldunderstöd i sin kolumn, genom att vår största hotellkedja Scandic plockat bort biblarna från hotellrummen, en eftergift till organisationen "Humanisterna". Nu hotar Skytte med bojkott från kristna affärsmän.
Känns det inte lite patetiskt? Visst är det en rätt löjlig eftergift åt våra troende ateister att plocka bort biblar. Men förföljelse?
Sanningen är väl den att den religiösa likgiltigheten är det dominerande draget i det här landet sedan lång tid tillbaka. Vilket kanske har varit det bästa motgiftet mot religiös fanatism. För det ska vi nog vara tacksamma. Även om det inte skulle skada med lite mer kunskap om vår kulturs kristna rötter.
Ami Lönnroth
Politisk krönikör