Landstingen utgör det värsta demokratiska underskottet i det svenska politiska systemet. Trots att de funnits i snart 150 år är det få väljare som vet vilka landstingsmän de röstat in.
Jag kan därför inte tänka mig ett orimligare förslag än att på en gång ytterligare öka avståndet mellan landstingen och väljarna och samtidigt utöka landstingens uppgifter och maktbefogenheter.
Därmed är det också uppenbart att jag inte tror på det förslag till ny regionindelning som ansvarsutredningen under Mats Svegfors ledning lagt fram den här veckan.
Utredningen har med ett enda schackdrag velat lösa en rad problem som inte hänger samman. Då kan resultatet inte bli annat än misslyckat.
Ett problem är att den statliga förvaltningen i många fall valt en helt annan regional organisation än länen. Detta ser i varje fall på papperet oordentligt ut. Om det orsakar några verkliga bekymmer är mera oklart. Att lösningen skulle vara att öka avståndet mellan medborgarna och länsstyrelserna verkar dock otroligt.
Ett annat problem är att det behövs en regional planering inom större områden än de nuvarande länen. Problemet är nog helt reellt, men hur klokt är det att låsa in en sådan planering inom nya fastlåsta gränser? Södermanland tänks till exempel föras till Stockholmsregionen, Östergötland däremot fösas ihop med Småland.
Men i många avseenden kommer naturligtvis Östergötland att höra ihop med en utvidgad Mälardals- region. Den planerade Ostlänken som reducerar restiden till Stockholm till en timme gör detta självklart. En gräns mitt i Kolmården vore olycklig.
Samtidigt finns redan nu ett sjukvårdssamarbete där Universitetssjukhuset i Linköping är en självklar samarbetspartner för sjukhusen i Småland. Ett sådant samarbete bör naturligtvis utvecklas i takt med allt större möjligheter att uppnå resultat med en alltmer högspecialiserad vård.
Jag tror att man med en mera omsorgsfull kartläggning av samverkansbehov kommer att finna att dessa på en rad områden handlar mer om kommuner än om län eller regioner.
Det finns en teoretisk demokratisk vinst i att frågor som gäller större områden hanteras av direktvalda organ i stället för samarbetsorganisationer. Men detta är skenbart när det gäller landstingen eftersom väljarna inte alls vet vem det är de ska ställa till ansvar för beslut de ogillar.
Jag var på sin tid en ivrig anhängare av sammanslagningen mellan Stockholms stad och län till ett storlandsting och även för införandet av ett majoritetsstyre i stället för samlingsregering i detta storlandsting. Numera har väl alla landsting majoritetsstyre (liksom de flesta kommuner). Men detta har ändå inte lett till tydliga skiljelinjer som väljarna följer. I huvudsak är det rikspolitiken som bestämmer vem som ska styra i landstingen.
Den högspecialiserade sjukvården bör nog ske i statlig regi. Vanlig sjukvård kan anförtros kommunerna och då när det gäller mindre sjukhus, kommuner i samverkan. Lokaltrafiken kan anförtros privata bolag som arbetar med kommunala uppdrag. Planeringsfrågorna får hanteras av länsstyrelserna, som dock måste arbeta mycket öppet och rådfråga både kommuner och medborgarna själva. Där det behövs kan flera länsstyrelsers planerare samverka.
Också den här skissen har väl sina brister. Men det viktigaste är att det finns all anledning att gå emot dem som tror att ett litet land som Sverige vinner på att mer makt förläggs till ett litet antal fasta regioner. Regional samverkan kan mycket väl handla om samverkan mellan Östergötland och Lettland.
Ernst Klein
Politisk krönikör