I tisdags lade Ansvarskommittén fram sitt betänkande. När kommittén tillsattes för några år sedan plockade åtskilliga ledarskribenter fram historieboken. Mats Svegfors skulle ta vid där Axel Oxenstierna lade av. Så kanske det blir, men parallellen behöver nog dras ett steg längre.
Axel Oxenstierna tog itu med uppgiften när han trädde till som rikskansler 1612 - men det var inte förrän 1634 som han konsoliderade resultatet i Sveriges första regeringsform. Svegfors behöver kanske inte 22 år på sig, men det är för tidigt att döma om slutet redan efter första steget.
Den mesta uppmärksamheten har handlat om regionerna. När statsmakterna väl går till beslut är risken stor att det inte blir mycket mer än en försiktig början, med färre regioner än län, men fortfarande fler än de sex huvudregioner som arbetsmarknaden är på väg emot.
Risken är också att den lämnar arbetsfördelningen åt de inblandades goda vilja. När det gäller tjänsterna till medborgarna borde sambandet äldreomsorg-primärvård och gymnasieskolans utformning vara det viktigaste att ta itu med.
Å andra sidan: så har det ofta varit. Riksdagens stora välfärdsbeslut har ofta kommit först sedan ett antal kommuner gått före och prövat reformerna i praktiken. Om ansvarskommittén öppnar för nya strukturer och samarbeten, så borde östgötarna gripa tillfället och gå före. Kommunerna, landstinget och Östsam skulle kunna pröva nya former för välfärden, som sedan kan ge impulser till nya beslut på nationell nivå - så som den skånska regionbildningen redan påverkat Ansvarskommitténs arbete.
Det går säkert att urskilja många områden och projekt för att förnya välfärden, men låt mig peka på tre:
ºDet är inom omsorgen och vården av de äldre som behoven kommer att öka mest. Samspelet mellan regionens primärvård och kommunernas äldreomsorg blir viktigt, men också mellan de offentliga insatserna överhuvudtaget och det stora arbete som de anhöriga lägger ned. I detta skulle äldrevårdscentraler kunna bli ett viktigt nav, för samarbetet mellan kommunen och landstinget och som stöd för de gamla och deras anhöriga.
ºDet är gymnasieskolan som skaver mest mot kommunstorleken. Samtidigt är gymnasieskolan välfärdens stora misslyckande. År 2005 förtidspensionerades nästan 5000 människor under 30 år, många med bara grundskola bakom sig - 20-25 procent av varje årskull klarar inte gymnasiet så som utbildningspolitiken tänkt sig. Få kommuner kan erbjuda sina elever ett så brett och kvalificerat utbud som vägen in i vuxenvärlden egentligen kräver. Genom att gå samman kan kommunerna specialisera sig och erbjuda större variation än i dag, samtidigt som gymnasielärarna kan bli en avskild yrkeskår.
ºCheferna är välfärdstjänsternas nyckelgrupp. Med kvalificerade chefer blir det lättare att utnyttja de kommunala resurserna effektivt, samtidigt som vi vet hur viktiga cheferna är för att hålla sjuktalen nere och motivera fler människor att arbeta längre. Kommunerna och regionen borde samarbeta om att erbjuda kvalificerade trainee- och chefsprogram, i synnerhet inför det förestående generationsskiftet.
Där finns det mycket att göra. Men när kommuner, landsting och regioner väl har prövat sig fram i ett antal år, då måste staten orka vara stat och dra de slutsatser som behövs.
På den punkten har Svegfors ett klokt förslag: det är hög tid att se över regeringskansliets organisation. Stuprörsmentaliteten och revirstriderna mellan departementen är värre än i de flesta andra organisationer jag sett på nära håll. Den senaste stora översynen gjordes 1840.
Gunnar Wetterberg
Politisk krönikör