-Varför gråter du bara när svenskar dödas?
Maken tittar på mig och förstår inte riktigt varför jag sitter rödögd framför datorn.
Samma dag som en misstänkt terrorist mejar ner människor på Drottninggatan i Stockholm avrättar Islamiska Staten 140 flyende civila i Irak och hänger upp en del av dem i elstolpar. Notisen från Mellanöstern försvinner snabbt i flödet om dådet i den svenska huvudstaden.
Jag läser den och känner mig som så många gånger tidigare spyfärdig av vanmakt och avsky. Att ondskan är så vanvettigt stor och livet så plågsamt skört.
Men det är för offren i Sverige som mina tårar faller där jag sitter vid köksbordet ett världshav bort fredagen den 7 april. Varför?
– Du förstår inte hur det är att vara svensk.
Ibland känner man nog inte av sin nationella identitet på allvar förrän man flyttat utomlands. Den drar och sliter i det undermedvetna. Jag Trivs Bäst i Öppna Landskap. Varför är jag här borta och inte där hemma?
När jag pratade med en annan utlandssvensk för ett antal år sedan visade det sig att vi tänkt samma sak: när vi dör ska vår aska spridas i en svensk insjö och förenas med jorden varifrån vi kom. Vi skrattade. Snacka om att vara melodramatiska.
På forum för utlandssvenskar återkommer inläggen ofta till våndan över att ha lämnat Sverige. Vi är fåren som övergivit flocken. Mycket av det som betyder mest för oss betyder ingenting för dem i vår omgivning.
Ni svenskar är som en stor familj, sa min man en gång, svåra att lära känna för en utomstående men lojala när tillit - eller sprit - väl mjukat upp relationen (han sa visst något om ängslig konsensuskultur också).
De nationella banden töjs med tiden, minnen bleknar, och det nya landet börjar ta plats i hjärtat. Ibland kan jag inbilla mig att jag är amerikan mer än på pappret.
Men så kommer något som känns ända in i märgen: vyn av Sverige från ett flygplansfönster, tonerna av Blomstertid, en bild när vi firar midsommar i ylletröjor i en röd torparstuga, blod på en gata i Stockholm.
Jag sitter och tittar på min 4-åring som fladdrar runt på sin första danslektion när en nyhetsflash på mobilen informerar att en lastbil kört in i en folkmassa på gatan där jag gått så många gånger. Min dotter stannar upp i dansen och vinkar åt mig. Mammorna omkring mig fortsätter att pladdra.
Sverige är en blipp i nyhetsflödet. Jaha, ännu en förmodad terrorattack i ett skadeskjutet Europa. Ännu fler ljus. Ännu fler blommor. Ännu fler lovord om det öppna samhället.
Väl hemma hulkar jag en stund vid datorn och lägger mig sedan på soffan och stirrar upp i taket i två timmar.
Sverige är starkt som urberget, skriver någon ett par dagar efter dådet.
Mina tankar går osökt till dopfunten från medeltiden i Östra Eneby Kyrka där mina döttrar döptes. Där har den stått orubblig i 800 år, ett hopp om nytt liv under den svenska historiens umbäranden: digerdöd, stormaktskrig, häxprocesser, missväxt, utvandring, statsministermord.
Vart är Sverige på väg nu?
Stockholm reser sig igen, lugnar en parad av skribenter. Vi viker oss aldrig. Var inte rädda. Och är inte gemenskapen i dådets spår bara så värmande?
Förlåt mig, men jag är trött på vackra ord.
Det har ju faktiskt gått så långt att för en brittisk tvåbarnspappa, en svensk 11-årig flicka, en nybliven mamma från Belgien, och en äldre kvinna från Ljungskile, tog livet slut under en lastbil i händerna på en terrorist.
Och jag sörjer att de inte gick säkra i Sverige, mitt land som jag en gång trodde var tryggast i världen.