Våra egenskaper sitter inte i vår hudfärg.
Kriminalitet sitter inte i hudfärgen. Kultur sitter inte i hudfärgen. Religion sitter inte i hudfärgen. Det gör inte heller ondska, glädje, musikalitet, humor eller sinne för affärer.
En del av oss är långsamma, andra snabba. Några har lätt för sig, andra behöver mer stöd i livet. Vissa lyckas, andra misslyckas. Vi är alla människor, oavsett färgen på vår hud.
Det känns sorgligt att behöva upplysa om det 2023. Men det är nödvändigt.
Häromdagen damp det ned ett eko från nazityskland i min brevlåda hemma i Boxholm – reklam från Nordiska motståndsrörelsen. Skrämselpropaganda om att den "vita rasen" skulle vara hotad och snart utrotad i Sverige. Med samma retorik som för 80 år sedan försöker de skrämma folk till att tro att vissa människor är värda mer än andra.
Världen är full av skit – krig, miljöförstöring, kriminalitet, utanförskap och fattigdom. Ändå finns det livrädda människor som lägger tid och energi på att bry sig om färgen på huden, när vi tillsammans har ett jordklot att rädda.
***
Visst är det fantastiskt med vänner! En del vänner pratar eller chattar jag med nästan dagligen. En del kan det vara flera år mellan tillfällena vi ses, men när vi väl träffas är det som att tiden stått still.
Vissa vänner delar man sina innersta tankar med, andra känner man lite mer ytligt.
Oavsett vilka de är så blir livet liksom lite roligare och mer värdefullt med människor som man kan kalla vänner.
Jag tänkte berätta om några av mina vänner:
Aron träffade jag på en lekplats i Boxholm när jag precis var nyinflyttad. Det var han också. Det visade sig att han precis som jag jobbade som lärare. Det var inte bara att vi var nyinflyttade och delade samma yrke som vi hade gemensamt. Vi är lika gamla, har tre barn och är fotbollsföräldrar. Förutom att Aron är en varm och snäll person kan vi på grund av våra likheter dela många vardagsbekymmer när vi står utmed sidlinjen och ser våra grabbar spela match. Aron är från Eritrea.
Manizhe jobbade jag med under många år. Kanske de roligaste åren under mitt arbetsliv? Hon är skojig och har humor. Hon har ett stort hjärta för barnen hon möter i vardagen. Den som smakat hennes mat glömmer den aldrig. Under en termin hade vi en elev vars pappa spelade ishockey i LHC. Eftersom Manizhe aldrig varit på hockey tidigare tog vi chansen att gå på en match tillsammans. Det var spännande att se hennes reaktion när första pucken med en hög smäll träffade sargen där vi satt. Manizhe är från Iran.
Jaime har det härligaste skrattet jag känner till. Han har alltid en spännande historia i bakfickan. Vi delar intresset för fotboll och såklart är det sport vi pratar om när vi ses. Jaime är också specialist på att bygga piñatas. En sån där pappfigur som man fyller med godis och sedan slår sönder. De har förgyllt många fester. Men framförallt är han en skön snubbe. Jaime är från El Salvador.
Jag skulle kunna avsluta den här krönikan med några tårdrypande berättelser om hur mina vänner flytt till Sverige från oroligheter, hat och förföljelser. Eller några rader om att de har fast jobb, betalar skatt och bidrar till välfärden och det svenska samhället. Kanske kunde jag berätta något om att ingen av deras barn är med i kriminella gäng, tar droger eller sitter i fängelse.
Men jag avstår från det.
För mig är de först och främst mina vänner.