Jag tÀnker ofta pÄ Mouaaz. Han Àr Ätta Är, och jag trÀffade honom för en och en halv mÄnad sedan i en stuga i Linköping. Precis som alla andra unga flyktingar jag trÀffat denna höst verkade han vara en riktig kÀmpe, fast besluten att ta tillvara den chans till nytt liv han fÄtt i Sverige. Men samtidigt fanns dÀr en hinna av sorg över hans ansikte, och jag fick förklaringen direkt: Till skillnad frÄn de flesta av sina jÀmnÄriga kamrater hade han halva familjen kvar i Damaskus och hans oro och lÀngtan efter mamma och de tvÄ systrarna gnagde dygnet runt i hans redan alldeles för prövade hjÀrta. Om Mouaaz kÀnner till Sveriges nya asylpolitik, dÀr anhöriginvandringen hÀdanefter blir en lyx förunnad vÀldigt fÄ, Àr jag rÀdd att glöden i hans ögon kommer att slockna helt.
För det Àr barnen jag tÀnker pÄ i dessa dagar. De barn som dras fram i spillrorna av sönderbombade hus i Aleppo, Homs och Mosul. De barn som dras upp pÄ strÀnderna vid Lesbos, ibland bara skrÀckslagna, ibland livlösa med lungorna fulla av vatten. De barn som ligger och fryser med söndertrampade fotsulor intill ett taggtrÄdsstÀngsel utan en aning om vad som hÀnder dem. Och de barn som tror att de Àntligen Àr trygga men fÄr veta att de aldrig kommer att fÄ trÀffa mamma och lillasyster igen eller kanske till och med skickas tillbaka in i det helvete de med fara för sina liv lyckats lÀmna.
I förlÀngningen, eftersom jag Àr mig sjÀlv nÀrmast, tÀnker jag pÄ barnens förÀldrar. Hopplösheten i att bÀdda ner sitt barn under en filt vid Ànnu en grÀns till Ànnu ett land som inte vill ta emot dem. Och det avgrundsdjupa, ostÀngbara hÄl som mÄste öppna sig hos en förÀlder som tvingas se sitt barn dö.
Det Àr hÄrt att lÀgga ansvaret för barnliv i hÀnderna pÄ politikerna. Men den europeiska asylpolitik som Sverige nu anslutit sig till Àr oavsett om man tycker att den Àr nödvÀndig eller inte en katastrof för en vÀldig massa mÀnniskor. Stoppad anhöriginvandring och tillfÀlliga uppehÄllstillstÄnd Àr grym business. Jag har stor respekt för vÄra politiker, jag förstÄr att det inte bara handlar om att börja omfördela pengar för att fortsÀtta kunna ta emot mÀnniskor pÄ flykt, och jag förstÄr frustrationen i att stora delar av övriga Europa beter sig som sjÀlvgoda snÄljÄpar.
Men ÀndÄ: vi kan inte ha fullt, inte nÀr alternativet Àr att barn drunknar eller dör av granatsplitter. Och egentligen Àr vÄr nya ungerskinspirerade asylpolitik förstÄs inte frÀmst ett utslag av att samhÀllet inte pallar mer, utan ett utslag av att medborgarna anser sig inte palla mer. En instÀllning som i och för sig i mÄngt och mycket baseras pÄ hur alarmistiska vÄra politiker vÀljer att vara, och vÄra politiker Àr precis sÄ alarmistiska som de tror att medborgarna vill att de ska vara för att rösta pÄ dem, och sÄ sitter vi dÀr med en ond moment 22-spiral som gör att barn fryser ihjÀl i vÀntan pÄ lite anstÀndighet.
Jag tÀnker pÄ det varje kvÀll nÀr jag lÀgger tÀcket över mina barn, klappar dem pÄ kinden och sÀger att jag Àlskar dem. Jag tÀnker pÄ att just i samma stund gör andra förÀldrar samma sak, fast pÄ andra platser. PÄ en strand pÄ Lesbos. I ett flyktinglÀger i Jordanien. I en kÀllare i Aleppo, med bomberna dundrandes över huvudet. Det gÄr inte att förstÄ, men bara tanken pÄ att det kunde ha varit jag, det kunde ha varit mina barn, öppnar för ett ögonblick avgrunden i mitt bröst. Och just den tanken tror jag Àr den viktigaste vi kan tÀnka nu.