Jag är sur, riktigt sur. Både på vildsvin och människosvin.
Egentligen vet jag inte om jag ska anklaga Oscar Dickson för allt elände. Det sägs att han var den första att återintroducera vildsvin till Sverige i slutet av 1800-talet.
Nu är det visserligen inte hans förrymda vildsvin som långt senare fick spridning i de svenska skogarna. Men när jag ser min favoritpromenadrunda i Österskogen uppbökad av dessa naturens ligister känner jag en viss stygn av bitterhet mot överklass-Oscar. Hade han låtit bli kanske inte fler fått den korkade idén att ta hit grisarna.
Enligt vad jag läst mig till kan en fullvuxen galt bli 180 cm lång och väga 225 kilo. En enorm hårig jätte. Vildsvin är skygga och undviker gärna människor, men trots det dödas ett tiotal personer av djuret världen över varje år. På Onsalahalvön fick en sugga med kultingar skjutas i fredags efter flera vildsvins-attacker på människor.
Återinförandet av svinen har fått till följd att fotbollsplaner, villaträdgårdar, sommarstugetomter och framförallt jordbruksmark förstörs av deras framfart.
Enligt LRF orsakar vildsvinen skador i jordbruket till ett värde av cirka 2 miljarder kronor per år.
Det finns inga säkra bevis för att det funnits vilda grisar på det svenska fastlandet (de ska tydligen funnits i hägn på Öland på 1600- talet) de senaste 1 000 åren, innan överklass-Oscars kände sig jaktsugen.
De senaste årtiondena har antalet vildsvin ökat explosionsartat. I början av 1990-talet fanns ett hundratal vildsvin i Sverige. Idag finns det cirka 300 000. Vildsvinet är dessutom bland de vanligaste större däggdjuren i världen.
Visst finns det ekologer som menar att grisarnas bökande är positivt för naturen. En och annan jägare önskar säkert att de får vara kvar. Men vi är nog betydligt fler som inte skulle sakna dem om vi sköt av hela beståndet. Eftersom vi klarat oss utan vildsvin under så pass lång tid tror jag inte det skulle påverka vår fauna nämnvärt om de försvann.
I Norge har de fattat att vildsvin inte hör hemma i sina skogar. Förra året beslutade de att utrota hela vildsvinsstammen efter ett utbrott av afrikansk svinpest.
Vad vi inte kan skylla överklass-Oscar för är människosvinens framfart. I slutet av min promenadrunda lämnar jag skogen och kommer in i samhället. Här bland hus och gator svämmar buskarna över av allsköns skräp.
För några år sedan var jag med och plockade skräp på en särskild skräpplockardag i Mjölby. På mindre än 10 minuter och på en sträcka på cirka 100 meter hade vi fyllt en stor sopsäck med skräp.
Buskarna avslöjar människosvinens bökande i konsumtionens gyttja. Här ligger snusdosor, godispapper, petflaskor, cigarettpaket och aluminiumburkar. Helt ogenerat slängs skiten på platsen man står på, trots att det finns papperskorgar inom promenadavstånd.
Enligt föreningen Håll Sverige rent är cigarettfimpen det överlägset vanligaste skräpet och varje år slängs runt 1 miljard fimpar på gator och torg. Faktum är att 66 procent av alla skräpföremål är tobaksrelaterade.
2022 kostade det kommunerna i Sverige 430 miljoner kronor att plocka upp allt skräp. Håll Sverige rent har räknat ut att de pengarna skulle räcka till att betala årslöner för över 1 000 förskolelärare eller nästan 1 400 vårdbiträden.
Vilket svineri som är värst, vildsvinens bökande eller människosvinens nedgrisande, är svårt att säga. Men båda förstör definitivt min lördagspromenad och gör mig sur.
Svinsur!