”Ursäkta mig, hur fungerar den nya sortens årskort?” Tågtrafiken i länet har fått ett nytt biljettsystem som vi resenärer måste lära oss. Frågan var med andra ord berättigad. Jag hade inget bra svar, men konversationen var igång. Vi satt ensamma på var sida om gången i tysta kupén så att prata var okej, men ändå lite busigt.
Mannen, något äldre än jag, berättade om sina många yrken. Han var en sympatisk person, politiker för att tjäna samhället, häktesvakt hos polisen för att tjäna staten. Men framför allt var han medmänniska. Han bodde i ett område där större delen av hyresgästerna var äldre.
”Ni vet vilket klockslag jag går på morgonen, vinka till mig så har ni i alla fall sett en människa den dagen.” En rörande omsorg i coronatider till dem som sitter isolerade. Min nye tågkompis berättade hur grannarna satte upp inköpslistor i sina fönster, hur han fotade av dem och återkom lite senare med kassarna fulla.
Det var fint att höra, den här tidiga morgonen i tysta kupén. Vi har börjat vänja oss vid att covid-19 separerar människor. Social distansering har blivit ett begrepp i var mans mun. Nödvändigt. Men otäckt.
Vad kommer att hända?
Jag mötte en kvinna i en matvarubutik häromdagen, som satte upp handen när jag passerade och ropade ”två meter, tack”. Jag var inte så nära henne, men vände ändå. Hennes beteende berörde på ett annat sätt. Vad händer med oss? Vad gör det här förhatliga viruset med samhället? Kommer vi att fortsätta gå omkring och snegla misstänksamt på varandra i sociala sammanhang? ”Jag hörde att du nös, faktiskt”. Eller ”Det ser ut som om du har utslag på handleden som sticker fram under jackan. Backa!”
Eller blir det tvärtom? När klistermärkena på golven i butikerna är borttagna och alla varningsskyltar nedplockade – kommer vi att kasta oss om halsen på varandra då? Handhälsa och inte släppa på tio minuter. Se varandra länge i ögonen och inte bara ställa frågor utan också lyssna på svaren.
Jag tror på det senare. Redan innan corona drabbade oss hade vi inlett en fysisk distansering. Men när allt det här har lagt sig så räcker kanske inte ett par gilla-markeringar på Facebook längre. När allt det här är över kan det mycket väl vara så att vi har börjat bry oss om varandra igen. När allt det här är över blir det viktigt att kramas. Att längta. Och att faktiskt göra någonting åt det.