I dag slutar nioåringen årskurs två och när jag står där på skolgården och hör barnen sjunga sommarvisor så kommer mitt hjärta att fyllas av värme. För för mig är skolavslutningsdagen något alldeles speciellt. Det är en dag präglad av feststämning, förväntan och gemenskap. Så minns jag min barndoms skolavslutningar. Även om det vid vissa tillfällen fällts en och annan tår eftersom skolavslutning också är synonymt med avslut och uppbrott och att lämna människor man tycker om.
För ett par veckor sedan ringde familjens gamla granne Eva, för att gratulera mig på min födelsedag. Samtalet väckte minnen till liv, speciellt i dessa skolavslutningstider. För Eva var i högsta grad en stor del av mina skolavslutningar. Då bjöd hon in gatans alla avslutningslediga föräldrar (läs mammor) och barn på fika. Hembakta bullar och kakor. På hennes baksida i radhusområdet, njöt vi av vår nyvunna ledighet.
I dag bor Eva i Åre och när vi pratades vid på min födelsedag sköljde en rad minnen över oss båda, tror jag, för vi blev båda lite rörda och sentimentala där i varsin ände. Dagen därpå fick jag anledning att tänka tillbaka på vad Eva betytt för mig och jag insåg att alla barn och tonåringar borde få ha en Eva i sin närhet. En vuxen utanför familjen som bara finns där, som kan stötta och bry sig om.
Eva är sjuksköterska och jobbade natt på ett sjukhem. Innan hon gick och la sig på morgonen gick hon alltid ut med hunden och då passade hon samtidigt på att ta med sig gatans alla barn på promenad till skolan. Ofta samlades vi först i Evas kök där resten av hennes familj åt frukost. Som jag minns det hängde vi rätt ofta hos Eva även när det inte var morgon och dags att promenera till skolan.
Så blev jag vuxen, Eva och hennes man flyttade långt norrut och jag blev östgöte. Men Eva håller kontakten. Hon ringer när man fyller år och hör av sig när någon är sjuk. Och jag inser att jag är väldigt glad att hon gör det. Tack Eva!