Dripp, dripp, dripp. Jag sitter i soffan och lyssnar på regnets puls mot plasten på betongplattan. Ljudet gör mig så lycklig. Det har tagit tjugo år att komma så här långt. Redan när vi köpte huset bestämde vi att den fula funkislådan måste få ett tillbyggt orangeri för att kunna förvandlas till, simsalabim, nästan en italiensk villa.
Den fula funkislådan, ja. Vi hade letat hus i flera år och nästan köpt ett, men stupat på mållinjen. Då kom den lilla villan ut på annons i början av juli. Jag åkte ensam på visningen en lördag, men stannade besviken vid grinden och vände sedan direkt hem. ”Aldrig att jag bor i det där fula huset”, förklarade jag på kvällen.
För vi hade ju promenerat varv på varv genom alla äldre stadsdelar i Linköping och drömt om de romantiska villorna från 1910–1920. Brutet tak, spröjsade fönster, uppvuxna trädgårdar. Någon av dem måste ju vara avsedd för oss.
Men det blev inte så. Hela våren och sommaren hade det varit dåligt med objekt till försäljning, knappt ett hus i vår smak till salu. Och hösten gick och vintern kom.
När det fula huset så kom ut på annons för andra gången strax före jul gav vi oss: ”Vi kan ju i alla fall titta.” På visningen gick jag in i vardagsrummet – och tvärstannade. Stora, vackra fönster mot öster, många fönster i söderläge, fiskbensparkett. Ljust, vänligt, välkomnande. Inomhus var intrycket ett helt annat än utifrån.
Nu har vi bott här i tjugo år, drygt. Vi älskar vårt lådaktiga hus, men har aldrig släppt idén om lite mer medelhavskänsla. I orangeriet ska finnas citroner och fikon, som avskyr minusgrader lika mycket som vi. Utanför: Ett blåregn som får klättra på fasaden.
När vi grävde för dränering för sådär tolv år sedan tog vi bort den lilla upphöjda uteplatsen på hörnet, när vi senare satte in bergvärme dimensionerades pumpen för större utrymmen.
Och nu är det faktiskt dags.
Grunden är gjuten, med värmeslingor i. Just nu planerar vi glasbygget. Det är lite trixigt, med konstiga vinklar som är svåra att kapa till. Glasrummet ska ansluta mot huset och ligga runt ett hörn, inte direkt standard.
Häromkvällen var vi runt på byggfirmor och tittade efter de golvklinker vi redan från början bestämt oss för; vita plattor med svarta kvadrater. De blev omoderna för många år sedan, insåg vi, för de finns bara på beställning numera. Men vi håller fast vid vår dröm.
Jag lyssnar igen på regnet och föreställer mig vinterfrukost i mild värme. En plats som doftar av blommande citrus, där man kan stå ut under den mörka årstiden. Där man kan vända ansiktet mot solen som en delikat blomma och känna att snart, snart, kommer ljuset tillbaka på riktigt.