På 80-talet åkte vi på husvagnssemestrar med obligatoriska stopp på något av de småländska glasbruken när färden ändå gick söderut till Danmark eller Öland. Här införskaffades glastallrikar med en grön Orreforsetikett och skålar i kristall. Och det gjorde även mina föräldrars vänner och en av mina klasskamraters föräldrar hade hela bokhyllor och vitrinskåp fulla av glas, direktinhandlat i butikerna på glasbruken Kosta Boda och Orrefors (i dag sker ingen maskinell glastillverkning på något av bruken – den är flyttad från Sverige).
Det var på den tiden då man vid festliga tillfällen dukade med hela glas- och porslinsserviser till skillnad från i dag när man istället väljer att blanda hejvilt av märken och stilar (fast i någon trendrapport för en tid sedan läste jag att finservisen är på väg att få sin renässans efter några decennium ute i kylan) eftersom det finns ett helt annat utbud, till helt andra priser.
På 1990-talet exploderade konstglaset i de svenska hemmen och många av de målade glasföremålen stod Ulrika Hydman-Vallien för. De flesta känner igen hennes kvinnoansikten, tulpaner och slingrande ormar. Jag valde själv hennes tulpantallrikar när någon släkting tyckte det var dags att börja samla på en finservis i sena tonåren – jag gillar dem fortfarande men försöker att använda dem även till vardags.
Det råder säkerligen delade meningar om hur roligt det är med ett hem fullt av tomma kristallskålar eller färgstarka vaser och glasskulpturer. Men på Kosta Boda Art Hotel har man lyckats skapa en fascinerande och spännande miljö just tack vare konstglaset. Sju av Kosta Bodas välkända formgivare har medverkat vid designen av hotellets olika delar och finns även representerade med varsin korridor där de har satt sin unika prägel med konstglas och designade textilier på varje hotellrum.
I Kjell Engmanrummet som vi tillbringade en natt i förra året fanns det både en fisk i handfatet av glas och Bruce Springsteens gitarr, en tung glaspjäs, på väggen över våra huvuden. Engman har även satt sin prägel på den häftiga glasbaren i koboltblått.
I helgen sov vi i ett rum där Ulrika Hydman-Vallien gått lös med kvinnoansikten, tulpaner och slingrande ormar i textilier, väggmålningar och konstglas. Ett av helgens alla skrattanfall bjöd vännen på i bilen hem efter att hon kommit på att hon glömt hälla ur chipsresterna ur konstglasskålen som stod i deras rum. Och det var inte vilken skål som helst – utan en Ulrika Hydman-Vallienskål till det facila priset av 3 900 kronor. Det är ju kanske inte direkt den man väljer till fredagsmyset i vanliga fall.