Vi tillbringade lördagskvällen på akuten, min femårige son och jag.
Det är inte första gången. Han är en livlig grabb som hjular sig fram genom livet. Han klättrar tills han ramlar ner och testar gränserna i skaterampen tills blodet rinner. När han åkte sparkcykel utför en trappa fick läkaren limma ihop hans kind. Ett fall från våningssängen ner på skrivbordskanten – och ett ögonbryn fick sys.
I lördags flög han huvudstupa nerför trappan där hemma och landade på ansiktet med ett brak och ett illtjut.
När jag kommer fram till min skrikande son är kindknotan redan blåsvart och svullnar upp som en ballong.
Vi ringer 1177, sköterskan frågar ut mig om det inträffade och skickar oss vidare till akuten.
Där får sonen och jag berätta vad som hänt, först för killen i disken, sedan för sköterskan flera gånger om, så för AT-läkaren och så ytterligare en gång för överläkaren.
När jag berättar om fallet i trappan för säkert åttonde gången börjar jag undra varför de är så omåttligt intresserade av hur olyckan gick till. De ser ju var i ansiktet han har slagit sig, det är väl bara att undersöka? Dessutom undrar de lite över den där gången han ramlade ner från sängen.
Det är då den fasansfulla insikten slår mig. De tror mig inte!
De misstänker att jag har slagit mitt barn!
Tanken är lika orimlig som att cykla till månen, men plötsligt inser jag hur det måste låta i deras öron. ”Sparkcyklade utför en trappa”. ”Ramlade ner från sängen”. ”Föll i trappan”.
I fjol anmäldes 13 500 fall av misshandel mot barn under 15 år i Sverige. 13 500! Och då är det förmodligen endast en liten del av våldet mot barn som anmäls till polisen; mörkertalet tros vara stort. För personalen på akuten måste slagna barn vara vardagsmat.
Läkarna och sköterskan fortsätter att prata med oss, hela tiden lika vänliga. De kollar noggrant om det finns några tecken på hjärnskakning och om ansiktsbenen har klarat sig, samtidigt som de i förbifarten frågar sonen ytterligare lite om hur det gick till när han slog sig. Det är deras jobb och de gör det bra.
Till sist får vi åka hem. Sonen är blåslagen i ansiktet men i övrigt friskförklarad. Och själv är jag friad från misshandelsmisstankarna.
Tror jag.