Sverige är ett av de länder i världen som har högst boendestandard. Och vi har gott om plats: 44,5 kvadratmeter per person. I Europa är det bara luxemburgare, österrikare, danskar och norrrmän som bor rymligare, medan man i Lettland tränger ihop sig på 18 kvadratmeter var.
Men det har inte alltid varit så. Vid sekelskiftet 1900 var Sveriges bostadsstandard sämst i hela Europa. Det blev oerhört trångt i städerna när många sökte sig dit för att få jobb. En del fick till och med sova under bar himmel, berättar professor Olof Nylander i boken Svensk Bostad 1850–2000.
Fortfarande på 1930-talet bodde svenskarna sämst i Europa, tillsammans med portugiserna, och så sent som 1945 saknade var tredje lägenhet vatten och avlopp. WC var en lyx som bara fanns i var tredje bostad och kylskåp var det bara elva procent som hade på den tiden.
Det där med bostadsstandard kan mätas på olika sätt. Det blev jag varse en gång när David från Kenya kom på Sverigebesök. Där han kom ifrån bodde de flesta i hyddor av lera och kogödsel med tak av gräs. Vatten fick man (eller snarare kvinnorna) bära lång väg i stora krukor.
David kom och bodde hos mig i mitt enkla torp med utedass. Där trivdes han som fisken i vattnet.
Men innan han var hos mig hade han tillbringat några nätter hos en annan vän, på femte våningen i ett höghus i Linköping. Där fanns två badrum och alla bekvämligheter man kan tänka sig. Men han kände sig instängd och vantrivdes. Jag frågade honom varför, och hans svar är tänkvärt:
– Jag har inga stora krav på en bostad. Egentligen bara ett: Man ska kunna gå rakt ut genom dörren och sätta sig vid ett träd.