Häromdagen hittade jag en död mus i hallen. Jag blev glad. Okej, tråkigt för den stackars musen som fallit offer för familjens katt. Men ändå. Min tacksamhet för att den hade den goda smaken att ge upp andan på ett ställe där den var väl synlig, är bortom ord.
En annan mus hade vid ett tillfälle, för inte så länge sedan, valt min ena läderstövel som gravplats. När jag drog ut liket konstaterade jag att den var mumifierad. Torr och fin. Jag hade brått. Jag slängde bort den och tog på mig stöveln.
Big mistake.
Alltså jag kan säga att den odör som följde när min fot värmde upp musens sista viloplats, inte var att leka med. Jag ska bespara er övrig beskrivning, men den dagen var inte rolig. Inte för mig och inte för personer i min närhet heller.
Sådär är det med djur i hushållet. Sällan blir hemmet så perfekt som man skulle önska sig. En hårig katt som fäller vinterpälsen kan få vilken gäst som helst att – sig själv ovetande – lämna mitt hem iförd en päls hen inte hade på sig vid ankomsten. En hårig hund, som visserligen inte fäller, men som samlar grenar, kottar, barr och små stenar i pälsen gör att dammsugaren borde användas ett par gånger om dagen för att man inte ska förledas att tro att man faktiskt bor i skogen. Leriga promenader kräver eftersanering – med dusch – av nämnda jycke. För att spara det som sparas kan från leriga, och våta, tassar, är vissa möbler skyddade av filtar och överkast. Vilket, bortsett från att det inte ser riktigt klokt ut, gör att själva sittkuddarna på soffan är som nya medan sidorna är upprivna.
Av katten.
Ja, så där håller det på.
Ska de rara kräken spy, så gör de det förstås på en matta. Gärna den bästa man har och som vanligtvis är svår att tvätta.
Under många år hade vi en rad marsvin som avlöste varandra. Väldigt mysiga djur. Små, förvisso. Men allt de ska ha, som rejäl bur, hö och strö (som vi köpte i stora balar), är stort. Det tog en väldig plats och vi hittade aldrig någon bra lösning. Allt blev stående i ”marsvinsrummet”. Sådana rum ser man sällan i inredningsreportage, tro mig.
Jag vet att många inte skulle stå ut. Verkligen inte. Blir liiite trött själv ibland. Men bara lite. Kan inte tänka mig livet utan djur.
En spinnande katt som lägger sig tillrätta i knät eller en hund som nästan svimmar av lycka när man kommer tillbaka efter att ha slängt soporna, det uppväger såväl spyor på mattan som döda möss i skorna.
Veckans gästkrönikör Annika Ekstedt är till vardags kommunreporter i Linköping.