Ni har säkert också läst om dem och sett dem på tv. Jag tänker på husägarna som gör en massa fina fynd när de renoverar sina hem. Bakom masonitskivorna i köket döljer sig en vacker gammal pärlspont och under plastmattan ett underbart ekgolv.
En bekant till mig rev ner de fula plattorna i taket på sin gamla prästgård. Han hoppades förstås hitta breda, fina takplankor och det gjorde han också. Men inte nog med det, på plankorna fanns en vacker och mycket gammal takmålning!
Jag blir alltid lite avundsjuk av de där historierna. Mitt hus är från 1961 och möjligheterna till fynd är begränsade. Det enda jag hittat hittills bakom nedrivna skivor är rasad puts och prickar av svartmögel.
Men i sommartorpet gjorde jag en gång ett spektakulärt fynd – eller åtminstone gjorde jag det på ett spektakulärt sätt.
Golvet i vardagsrummet bestod av något slags söndervittrande skivor som låg direkt på betong. Inte särskilt tidstypiskt för ett hus från 1814 och dessutom en uppenbar mögelrisk.
Tursamt nog var betonggolvet ett riktigt fuskbygge och bara ett par centimeter tjockt. Ett rejält hugg med spettet och betongen sprack som nattgammal is. Jag högg och högg och till slut var det bara betonggolv kvar i ett hörn av rummet.
Då hände det. Jag höjde spettet, högg till – och plötsligt försvann golvet under mina fötter. Två meter senare landade jag, mäkta förvånad. Jag hade gjort mitt fynd. Under golvet dolde sig en stor matkällare som vi inte haft en aning om, trots att vi hade bott där i flera somrar.
När chocken och dammet lagt sig gladdes jag åt fyndet. Det nya golvet försågs med en lucka och en trappa – ni som har läst mina tidigare krönikor förstår nog att det var brorsan som ryckte in och snickrade. Och vi fick ett perfekt ställe att förvara potatis och sådant på.