När jag läser om bostadsbrist och om hur eländigt svårt det är att få tag på en hyreslägenhet tänker jag på hur det gick till när jag skaffade min första egna bostad.
Det var i Hultsfred, en ort som inte mådde särskilt bra efter husfabrikens nedläggning. Det fanns gott om tomma bostäder och när jag klev in till det kommunala bostadsbolaget och sade att jag sökte lägenhet rullade de ut röda mattan. Nja, kanske inte riktigt, men jag fick nycklar till fyra centrala ettor. ”Välj den du tycker bäst om, du kan flytta in precis när du vill”, sade de glatt.
Lite svårare var det när jag något år senare sökte bostad i Kalmar. Här gick det åt en annons i lokaltidningen.
Jag blev uppringd av en barsk dam som hade ett rum med egen ingång. Hon undrade om det stämde, som det stod i annonsen, att jag var rökfri.
”Jadå”, svarade jag sanningsenligt, varpå damen frågade om jag var spritfri också.
Oj, vad skulle jag svara nu? Det här var under mina vildaste ungdomsår, så ett jakande svar hade varit gravt lögnaktigt.
”Njaeee, det kan jag väl inte riktigt påstå”, svarade jag försiktigt.
”Bra, några nykterister vill jag inte ha i mitt hus”, sade damen oväntat och saken var klar.
Ginn hette hon förresten. Med två n visserligen, men det kanske hade med saken att göra, vad vet jag.
I Göteborg var det ytterligare snäppet svårare. Här tvingades jag bo i ett riktigt sunkigt ungkarlshotell där alla utom jag och brorsan – som hamnade i grannrummet – hade missbruksproblem. Till sist fick vi varsitt studentrum genom den tidens kösystem – man satte sig helt enkelt utanför bostadsbolagets kontor klockan fem på morgonen, väntade tills det öppnade och hoppades på det bästa.
I Linköping var det annonser i Corren som gällde. Andrahandslägenheter gick ganska enkelt att fixa och efter ett par år i den kommunala bostadskön – ja det fanns faktiskt en sådan på 1990-talet – blev jag erbjuden ett förstahandskontrakt på en fin etta i centrum. Inte riktigt lika bra service som i Hultsfred, men nästan.